Aftonbladet – 26 september 1868, sida 3

eka trakt Fatndå raR RE nens utlåtande. Talaren utvecklade derefter dess: grunder på ungefär enahanda sätt med biskol sjörck och hyste liksom denne i allmänhet ing: betänkligheter mot att bifalla dem. I fråga om kommissionens sätt att behandla svenska språket -luttalade talaren såsom sin tanke, att man borde vara lika mycket angelägen om att bibeln följde med tidens språk som att behålla det gamla. Ty i samma mån som ungdomen vunne insigt i språ kets grammatikaliska byggnad,i samma mån blefve hon alltmera främmande för det åldriga i språket: lungdomen kunde visserligen stanna med vördnad inför detta språk, men måste komma att till en del sakna hännedom derom, och full kännedom vore dock härvidlag om någonsin nödvändig. Ta laren ville icke betvifla, att ju icke det gamla ingåfve en viss vördnad, men han tviflade icke heller på, att det af nutiden begagnade språket vore mäktigt af ett lika högt och ädelt uttryck som det gamla. Om en i språkligt afseende fullkomligt tidsenlig bibelupplaga först begagnades såsom skolbok, skulle den snart genom ungdomen bli lika kär för nationen som den gamla varit. På grund af dessa skäl förenade sig talaren med hr Malmström. Dr Rundgren ansåg det otvifvelaktigt, att den förste talaren fört diskussionen in på ett det allra allvarligaste område. Intet obefogadt låge i att uttala sin mening om ett bibelställes oäkthet, när man kommit till denna öfvertygelse. Deremot kunde talaren icke alldeles gilla det sätt, hvarpå denne talare uttalat sin åsigt, enär kommissionen med tydliga ord förklarat sig hysa samma åsigt som samme talare. Med anledning af denne talares yttrande hade diskussionen blifvit ledd in på ett fält, hvilket väl svårligen kunde vara lämpligt för ett helt möte att beträda, nemligen textkritikens. Frågan derom kunde enligt talarens förmenande icke afgöras annat än i den stilla studerkammaren. Af detta skäl trodde icke heller talaren att kommisbionens arbete blifvit på ett nöjaktigt sätt belyst af den förste talarens anförande. Talaren upptog derefter till besvarande åtskilliga anmärkningar. Så anmärktes t. ex. det mindre sanningsenliga i det påståendet, att kommissionen opponerat sig mot textkritiken, då den tvärtom antydt, att den ville egna sagde vetenskaps obestridda resultater all uppmärksamhet. Att på förhand, isynnerhet på ett möte, bestämma den text, som borde följas, vore en omöjlighet; hvadan talaren trodde, att man med full tillförsigt kunde lemna denna angelägenhet åt kommissionen, utan att behöfva ändra någon af grundsatserna. Då, kanske icke utan skäl, blifvit anmärkt, att dessa grundsatser i blifvit till fullo af kommissionen iakttagna, ville talaren så mycket hellre förena sig i hr Malmströms förslag, som detta endast innehölle ett närmare bestämmande af de presterlige ledamöternas. Dr Sandberg ansåg ingen skada ske, om det ock skulle dröja decennier eller ännu längre, innan en ny öfversättning, vore det ock den allra bästa, funnes färdig att offentliggöras och undantränga den gamla kära öfversättningen, som hade ett särskildt skäl till kärleksfull hågkomst hos allmogen, bestående deri, att samma öfversättning blifvit använd i alla de gamla kärnfulla andaktsböckerna och postillor, sådana som Nohrborgs och Arndts. Dr Torenm uttalade den tacksamhet, hvari den svenska församlingen stode till framlidne domprosten Knös för det arbete han nedlagt på bibelöfversättningen. I fråga om kommissionens grundsatser hade anmärkts, att de icke blifvit konseqvent följda i afseende på textkritiken och svenska språket. Hvad den förra beträffade, trodde tal. att kommissionen icke gjort sig skyldig till inkonseqvens, då den ingalunda afstått från all textkritik, utan endast ansett sig icke böra gå in för djupt deruti. Äfven med afseende på svenska språket hade kommissionen enligt tal. tanke rätteligen förfarit, då den, på samma fång den icke velat låta bibeln tala vardagsspråk, för att icke stöta de många fromma i landet, som ej skulle finna sig i ett nytt språk, likväl på samma gång ansett sig skyldig att lemna det nuvarande språket skyldig uppmärksamhet och utdöma alla gamla arkaismer. Tal vore fast öfvertygad att emellan dessa båda, hvar för sig rättmätiga fordringar, måste finnas en medelväg, äfvensom att den nuvarande kommissionen icke fullt lyckats, och om mötet ville antaga hr Malmströms förslag, trodde tal. att det ingalunda skulle vara kommissionens medlemmar emot. Hr Bergstedt vände sig mot de s. k. arkaismerna, eller som tal. ansåg det vara rättare, gamla lemningar icke från modersmålets fornspråk, utan från främmande tungomål vid reformationstiden i bibeln införda. Låge det verkligen något så upplyftande i dessa gamla ord och ändelser, så ville tal. för sin del ingalunda föreslå deras borttagande, men tal. trodde icke att så var händelsen, Någonting uppbyggli t kunde lika litet ligga i de sönderbrutna och omkastade konstruktioner, som mångenstädes förekommo i proföfversättningen af sådan beskaffenhet, att tal. icke lyckats fatta meningen utan bjelp af den grekiska texten såsom kommentar. Om man oupphörligt sträfvade att i bibelöfversättningarne behålla det gamla, så komme vår svenska församling i samma förhållande till sin bibel, som de katolska folken till språket a sin gudstjenst. Förordade hr Malmströms rslag. Biskop Annerstedt motsatte sig det föreslagna utstrykandet af första punkten, då det för kommissionen vore alldeles nödvändigt att få veta, om dess grundsatser och sätt att tillämpa dem gillades eller ogillades. För sin del ville tal. gilla kommissionens förfarande; ty om det vare ett Miggande att tillse, det ingenting blefve i öfversättningen tillagdt, som ej funnes i originalet, så vore det äfven lika angeläget att tillse, att ingenting blefve uteslutet. Att kommissionen i detta afseende förfarit försigtigt, borde icke klandras. . afseende på det vid detta tillfälle särskildt angripna ställe, skulle tal. hafva önskat att kommissionen i en not upplyst derom, att det icke funnes i de gamla grekiska handskrifterna. — I seende på 1:a punkten af förslaget instämde tal. hr Malmströms förslag; och uttalade till sist sin acksamhet mot kommissionen och särskildt framidne domprosten Knös. Dr Wahrholm ansåg att kommissionen i af;eende på svenska språket förfarit riktigt, emelan den bibelläsande allmänheten älskade det nuarande bibelspråket, Hr Liedholm Textkritiken hade under öfferläggningen blifvit framhållen såsom ett spöke; nen tal. fruktade icke alls detta spöke, ty han rodde att ingen enda af de kristna grundlärorna erodde hvarken deraf eller af de många varianerna. Yrkade bifall till utskottets förslag. Grefve Björnstjerna yttrade bland annat len åsigten, att ett af dr Sandberg fälldt yttranle, att svenska församlingen icke skulle bry sig m, huruvida den finge en riktigare versättning, ndast den vore så mycket lik den gamla som nöjligt, botigade hyart man kunde komma, när cke tillbörligt afseende fästes vid textkritiken. al. framställde ett särskildt förslag motsvarande åde 1:a och 2:a punkterna af utskottets. Hr Waldenström betviflade visserligen icke, tt de af kommissionen följda grundsatse. DA Vår it ädelt menade, men trodda ot att deicke ltid blifvit så Iygkligt utfört vidlag dugde et likväl icke att hålfvera eller sätta nya klutar å ett gammalt kläde. Man hade sagt, att åtskillga ställen, som icke nnas i de grekiska originalen, skulle bibehållag den svenska öfversättningen för der; SN ck klart, bord I ID rr rn mV falla Hoes vangeliska innehåll. För tal. sted d do tt huru sköna dessa ställer än äte vara, e a utan Jard utdömas ur bibelöfversättningen, å då bevisligen icke hörde till bibeln. Förötrigt unde man, för att bevara det sköna innehållet, amla dem på ett särskildt ställe. — I afseende å kommissionens behandling af svenska språket ttalade tal. sin förundran öfver den envisa pieten mot det gamla språket, Man kuraRade, tala m ett kyrkosvråk till ukilnad från folkspråket; en om Kyrkad vore detiamma som församlingen, . inäste Väl församlingens språk vara kyrkosprået, Deraf följde visserligen, att det nuvarande Ikoch kyrkospråket icke skulle vara detsamma n ett århundrade, men detta mediörde ON ÅG öre olägenhet än Så a SAR I iHela finge så! h nåningoza unaras Pe i d i egent-! F nåningam mngras Pen beliga skrift voroiegent-F fi -NNE HS ON