Aftonbladet – 26 september 1868, sida 3

att arkaismerna tjenade till någonting; åtminston ville man väl icke på allvar vidhålla det påståen det, att menniskones skule vara mera uppbygg ligt eller vördnadsvärdt än menniskans,. Lik: visst som det icke medfört någon oro eller ned dragit bibelspråket inom hvardagligheten, då ut trycket qvinnones säd blifvit ändradt till qvin nans säd, lika litet skulle något dylikt vara at befara, om uttrycket vmenniskones son utbyttes mot menniskans son, — Man hade påstått, at om man skulle öfversätta bibeln till folkets nu varande språk, blefve man tvungen att ganske ofta förnya densamma. För tal. åtminstone va det deremot klart, att ju mera gammaldags bi belspråk som användes, desto snarare och oftarc måste öfversättningen göras om. Man borde äf ven komma ihåg, att det är för det nuvarande slägtet som bibeln i närvarande tid borde utgifvas Den andakt och vördnad för Guds ord, som en dast berodde på uttryck sådana som mennisko nes, kunde gerna utan afsaknad fara sin kos. Man hade sagt, att borttagandet af de gammal dags formerna skulle väcka oro ilandet. Erfaren heten visade, att denna fruktan saknade all grund Evangeliska fosterlandsstiftelsen hade nemligen fö! några år sedan utgifvit en öfversättning af Nys Testamentet i fullkomligt inodernt Spa Denn:z bibelupplaga hade blifvit spridd i många tusende exemplar, men tal. hade åtminstone aldrig hört talas om, att någon oro deraf försports. Dessa gamla former vore deremot alldeles bestämdt skadliga, enär allmogen ofta icke förstod dem. Så t. ex. hade tal. hört menniskones son, pppfartns såsom menniskornas son. Talaren framlade flere exempel, som visade huru det på många ställen är omöjligt för folket att uppfatta eller rätt förstå bibeln, — just till följd af det gammaldags språket. Såsom ett skäl för bibekållandet af detta språk hade äfven blifvit anfördt, att folket eljest icke skulle kunna läsa eller åtminstone bli främmande för de gamla kärnfulla andaktsböckerna, såsom Nohrborgs och Arndts postillor m.fl. Tal. för sin del trodde det vara vida vigtigare för folket att förstå sin bibel än Nohrborg. Derjemte ville tal. anföra ett synnerligen vigtigt skäl för att erhålla en så trogen och språkriktig öfversättning som möjligt. En mängd lekmän uppträda vid bibelförklaringar och säga: det eller det stället är icke rätt öfversatt, utan borde enligt grundtexten heta så eller så. Mången gång vore detta riktigt, men kunde dock gifva och hade äfven gifvit anledningar till ganska stora missbruk, hvilka icke kunde fullt fvrebyggas förr än folket finge en trogen bibelöfversättning, som de sjelfve förstodo, utan att vid hvarje rad behöfva rådfråga mer eller mindre välmenande ofta ganska okunniga tolkare. — På många ställen i Norra Sverge hade tal. varit vittne till, att folket lagt tillsammans sin bibel med den förklaringen, att de icke kunde förstå densamma för det underliga språkets skull. Vore det då skäl att för några få individer bibehålla det gamla, på det de måtte kunna med större fördel läsa sin Nohrborg, till förfång för den stora massan, som just till följd af detta samma gamla icke förstår sin bibel. — Tal. framställde ett förslag som gick ut derpå, att endast tvenne grundsatser skulle uppställas, nemligen trohet mot grundtexten och rent språk. Rådman Björck ansåg sig böra uppträda till försvar för sin granne till venster (hr Rydberg), som icke numera vore närvarande. Man hade nemligen påstått, det han skulle hafva yttrat, att kommissionen handlat af brist på vördnad mot sanningen. Detta vore dock icke sannt. Han hade endast yttrat, att om kommissionen verkligen haft kunskap om ett bibelställes falskhet och ändock bibehållit detsamma, då skulle kommissionen hafva gjort sig skyldig till ett brott mot sanningen. Men om man, såsom blifvit yttradt, af samvetsömhet ville afvika från att framställa förhåljandena sådana de i sjelfva verket äro, så kunde väl icke nekas, att man vore bra nära sanningens Sräns. I afseende på de mycket omordade grunderna för öfversättningen, hyste talaren den åsigten, att let vore omöjligt att för ett sådant arbete upptälla på förhand bestämda grunder och ännu omöjligare att under arbetet följa dem. Man syntes tal. hafva egnat för liten uppmärksamhet åt öfversättningens trohet, mot hvilken sanska allvarsamma anmärkningar blifvit gjorda vf konsistorium i Upsala och domkapitlet i Kalnar. Denna trohet kunde icke vinnas på annat ätt, än att man sökte på det allra närmaste återsifva textens ord, så att det icke behöfde tillgå åsom i en öfversättning, hvilken tal. bläddrat i, ler det vore ganska vanligt, att i noter under ferserna finna anmärkningar af denna lydelse: heer enligt grundtexten rättare så eller så. Enligt alarens förmenande borde noternas och textens ittryck dervidlag hafva bytt plats, så att det fördarande uttrycket kommit i noterna och det med rundspråket mest öfverensstämmande erhållit sin lats i sjelfva texten. Tal. hyste starka tvifvel derom, huruvida någon fficiel bibel borde utgifvas och påbjudas. Snaare trodde han det vara för ändamålet lämpligare tt understödja enskilda personer, som vore villige ch skicklige att utarbeta öfversättningsförsök ; ch vore öfvertygad, att den som blefve bäst skulle f sig sjelf bli den allmännast antagna. Tal. ville utesluta den första punkten af utskotets förslag och framställde ett nytt till ersättning ör den andra. Sedan hrr Torpadie och Toren ytterligare ttrat sig, förklarades diskussionen slutad. Efter et först till kontraproposition blifvit antaget de resterlige ledamöternas förslag, anställdes omrösting mellan detta och hr Malmströms, hvarvid det istnämnde segrade med 35 röster mot 15, fnassstnnnnnanss———