Aftonbladet – 25 september 1868, sida 2

tingsrätt, skulle upphäft detsamma, för att illgodose mötets lagliga konstituering, hvem vorgar väl för att, vid liknande fall, samma ippfattningssätt skulle göra sig gällande hos lästa kyrkomötes pluralitet? Meningsoliketen om hr Malmströms val visar således j, att kyrkomötet bör ega pröfningsrätt — y dermed blefve förordningens otydlighet i 2 sannerligen ej afhjelpt — men möjligen, utt nämnda bör ändras eller förklaras, så utt det må blifva otvetydigt, huruvida man rätteligen . kan representera ett distrikt, som nan ej sjelf tillhör, eller iche. En förtydigande ändring af 2 finna vi, i likhet med notionären, önsklig, dock ej i den riktning, han öreslår, eller till valrättens inskränkning. Ingen aerfarenhet, hvilken ju vid reformer ned rätta anses behöflig till utgångspunkt, notiv och stöd, har ännu företett några skäl för förslaget om kyrkomötets rätt att pröfva sina ledamöters kompetens, men visserligen har den ådagalagt en otydlighet i den nyss viterade S som behöfver rättas, för att undvika onödiga tvister. Den rättelsen, om den kommer till stånd, hoppas vi skola bekräfta den valrätt utom distriktet, hvarpå man redan eger prejudikat. Motionärens förespeging, att man i sådant fall csnart nog skulle kunna få se kyrkans ombud valda från en enda ort, saknande den kännedom om öfriga orter, som behöfs för att inse och behjerta dess behof, synes oss till den grad sakna all rimlighet, att den faller under tyngden af sin egen öfverdrift. Men, medan vi afbida en ändring af 2, kan dess tvetydiga bestämmelse tvifvelsutan tolkas lika bra af högsta domstolen, som af kyrkomötet. Om det anförda, som vi tro, ej kan med fog bestridas, så ligger den frågan nära till hands: är då motionärens förslag om kyrkomötets pröfningsrätt alldeles gripet ur luften, utan närmare pröfning, å hans egen sida; har -ej likväl något syftemål, som ej på annat sätt kan nås, föresväfvat honom? Jo, visserligen har motionären åsyftat någonting annat, än det som man genom ett förtydlipande af 2, och med pröfningsrättens bibeållande i högsta domstolens hand, kan åstadkomma, och som vi för vår del tro vara tillräckligt, nemligen lagliga val. Han afser nemligen en af kyrkomötet utöfvad censur till förmån för detta kyrkans obestämbara högsta väsende, som kallas den rena läran. Med mycken liflighet målar motionären på inbillningens väl preparerade duk en kommande tid, då hela mötet företedde en brokig blandning; afhvarjehanda, kanske icke en gång ensamt kristna troslärors bekännare, och då det således i verkligheten upphört att vara ett svenskt kyrkomöteo Hvarföre kyrkomötet, när en gång alla dessa orimligheter inträffa, skulle förlora karakteren svensk, sentera vi ej rätt; den slutledningen, att kyrkomötet i åtskilliga andra afseenden då blefve något annat än det nu är och är ämnadt att blifva, skulle mera tilltalat vårt enkla förstånd. Men räsonnemanget är alltigenom för patetiskt, för att kunna vara rätt egentligt. Håalunda kommer motionären ända derhän att göra kyrkomötets existens :beroende deraf, att mötet får rätta fel mot vallagen, hvilka af en valkrets blifvit begångna, men icke hos högsta domstolen öfverklagade. Och slutlgen finna vi motionären återkommen till sin utgångspunkt, att mötet redan eger den ifrågavarande rätten, hvars afhändelse genom en uraktlåtenhet han demonstrerar . vara omöjlig: Beträffande all denna förlorade retorik vilja vi, med hänvisning till de förut påpekade olikheterna mellan riksdagen och kyrkomötet, inskränka oss till den anmärkningen, att en utvidgning af kyrkomötets kompetens ej bör ifrågakomma, så länge staten och kyrkan ej skilts från hvarandra, så länge den senare utgör en af-den förres tvångs-institutioner. Deremot är det helt naturligt, att kyrkomötet vinner både derna och andra ännu större rättigheter, blir en beslutande i stället för en rådgitvande representation, när kyrkån blir de ej genom tvång, t. ex. påföljden af medborgerliga rättigheters förlust, utan frivilligt, på grund blott af religiös öfvertygelse förenades församling. : Intilldess vore den föreslagna pröfningsrätten endast ett anfallsvapen för den teologiska ofördragsamheten mot kyrkans reformerande och återförande till förnuft, sanning och — kristendom,