Aftonbladet – 25 september 1868, sida 2

STOCKHOLM den 25 Sept, 1 t Il Ett stående drag i de konservatives tak-!! ik är den indignation, beräknad att impo-! era på de lättskrämde, hvarmed de afvisa, åsom nära nog ett revolutionärt helgerån,! varje förslag till ändring af en lag, till re-! ormerande af en institution, som framkom! ner kort efter att denna lag eller institution : rädt i kraft. Behofvet af den föreslagna : örändringen må vara aldrig så klart ådaga-! agdt, den rubbning i det bestående, som !! leraf skulle föranledas, aldrig så obetydlig, ! öker man alltid att öfverrösta förslaget med ! äldiga härrop, att det är för tidigt väckt, ! ned hjertnupna-och rörande bedyranden om ! rigten afstabilitet i samhällsinrättningarna. ! Tur ofta ha vi ej t. ex. hört andragas så! om skäl mot dödsstraffets afskaffande och : not den allmänna jemnkning af straffskalan, : om deraf förr eller senare skulle blifva en ! öljd, att 1864 års strafflag ännu är så ungp, tt man ännu ej kan ega någon tillräcklig rfarenhet om dess verkningar, samt att det j går an att oupphörligt ändra författnin-! sar, emedan man dermed framkallar en för amhället och dess lugna utveckling högligen . törande oro och osäkerhet, och så vidare. 4 Alla dessa armärkningar vänta vi att få höra iktade mot de förslag till ändringar af kyrkonötesförordningen, som redan å. det nuvaande kyrkomötet blifvit framställda, ehuru agda förordning nu för första. gången till-. ämpas. Vi kunna nemligen ej förmoda, att len konservatism, som är bofast å kyrko-: nötet, äfven hyllar den andra taktiska maxim, som lyder: när jag dricker, är det rätt, och sålunda i trots af stabilitetens heliga inresse kan vilja, för några andra intressens skull, medverka till ändring af denna kyrkomötesförordning, om hvilken man hittills vunnit blott några få veckors praktisk erfarenhet. Af de föreslagna ändringarna är det för ögonblicket blott en, nemligen hr Sondens motion, att kyrkomötet må tillerkännas rätt att pröfva sina valde ledamöters kompetens samt om inskränkning af valbarheten, som påkallar en närmare skärskådan. Våra läsare känna, att vid mötets början anmärkning framställdes mot giltigheten af hr C. GMalmströms val, men att den förföll efter en erinran om, att kyrkomötesförordningen ej tillerkänner kyrkomötet någon rätt att pröfva de valdes kompetens. Afvenså lärer man påminna sig, huru mötet en eller annan dag efteråt ansåg sig kunna införa en bestämmelse om sådan pröfningsrätt sin — arbetsordning, samt sålunda på egen hand ändra den för kyrkomötesinstitutionen konstitutiva författning, som stiftas af statsmakten utan någon medverkan från kyrkomötets sida. Det alldeles befängda och naturligtvis för det afsedda ändamålet fullkomligt betydelselösa i detta beslut måtte emellertid dess egna upphofsmän snart ha insett. Strax efteråt framkom en motion om sådan ändring eller förklaring af kyrkomötesförordningen, att den ifrågavarande pröfningsrätten blefve kyrkomötet uttryckligen tillerkänd. Vi ha bemödat oss att intränga i motionärens tankegång, men bekänna uppriktigt, att vi ej fullt lyckats. . Hans motivering utgår nemligen från den synpunkten, att kyrkomötet verkligen eger den. meranämndarättigheten, och slutsatsen är att kyrkomötet bör genom en lagförändring erhålla den. Motsägelsen skulle lösas genom -påpekandet af den omständigheten, att mötets uraktlåtenhet att begagna. sin rätt mot hr Malmström möjligen i en framtid: skulle kunna åberopas såsom ett prejudikat -af.dem, som vilja förneka mötets rätt. . Men denna lösning duger visst icke, Det är nemligen skada, att motionären. ej litet närmare begrundat, hvad den anförda uraktlåtenheten innebär, och hvad en pröfningsrätt af de valdes kompetens, lagd i en representativ församlings hand, i sjelfva verket betyder. Motionären föreställer sig, att en sådan pröfniogsmakt är blott en rättighet, som kan efter tycke och smak utöfvas eller ej, utan någon motsvarande pligt. Vi åter tro, att den måste innefatta en förbindelse för den representativa församlingen, lika väl som för t. ex. en högsta domstol, att hålla de gällande valbestämmelserna i helgd och således alltid ogilla ett ogiltigt val, och att den lika litet bemyndigar den ene, som-den andre, till något godtycke. Vi tänka ej heller nog lågt om kyrkomötets pluralitet, för att hos densamma förutsätta en annan uppfattning. Och följaktligen. måste vi i dess uraktlåtenhet, att mot hr. Malmström med stränghet vindicera mötets rätt och skoningslöst yrka tillämpning af förordningens i 2 uttalade fordrann, se ett erkännande af pluraliteten, att den icke. eger. eh rätt, som det annars varit dess pligt att utöfva, om dertill funnits grundade skäl. Konsiderationer, sådana som de af motionären anförda, att man ej efter den nyss förut hörda apostoliska förmaningen att hålla andans -enhet genom fridens band ville inlåta sig i tvister om mötets rätt, och det så mycket mindre, som den vigtiga principfrågan ju, in casu, äfven måste bli en obehaglig fråga om en högt aktad person, vilja vi ej tro ega någon bestämmande inflytelse å mötets handlingssätt. Vi hoppas, att mötets konsideration för lagen är starkare, än undseendet för någon person. Motionären skulle sålunda ha bättre främjat sitt syftemål, om han valt den enda hållara ståndpunkten, att kyrkomötet ej eger pröfva sina valde ledamöters kontpetens, och på den grunden föreslagit en anhållan hos statsmakten om sådan pröfningsrätt, dervid anförande de goda skäl för en dylik förändring, som möjligen stå honom till buds. Låtom oss emellertid betrakta frågan om denna pröfningsrätt. Vi ha ej längesedan erkänt såsom regel, hvilken dock kan tåla undantag, att en representativ församling bör ega ifrågavarande rätt. Hvad t. ex. riksdagens båda kamrar angår, låter det yrkandet sig väl. försvaras, att pröfningen af riksdagsmannaval bör fullständigt till dem öfverlåtas. Men fören sådan ändring af riksdagsordningen finnas högst vigtiga skäl, hvilka icke kunna åberopas i fråga om kyrkomötet. Först och främst kan den grundlagstolkning, hvilken pröfningen af ett riksdagsmannaval förutsätter, naturligtvis ej lämpligare uppdragas åt någon annan