Aftonbladet – 21 september 1868, sida 3

(.j hade rådman Björck anfört reservation, förme n nande att tvångsmissiveringen, som äfven han ansåge olämplig, ej hade grund i kyrkolagen, hvadan motionen af detta skäl icke borde till någon åtgärd af kyrkomötet föranleda. Motionären, dr Widem, som först erhöll ordet, uttalade den öfvertygelsen, att en bland de kraftigaste anledningarne till prestbristen vore att söka i domkapitlens rätt att utan deras hörande missivera de e. o. prestmännen hvart som helst och hur ofta som helst, d.ä. i tvångsmissiveringen, hvilken motionen derför afsett att undanrödja. Utskottet hade dock ansett omöjligt och reservanten onödigt att skänka densamma sitt bi. I fall. Hvad beträffade reservantens uppfattning, så stödde sig densamma på ett kyrkolagens förbud att anställa prester utan ordinarie tjenstgöring. .) Nu vore dock tvångsmissiveringen anbefalld genom ; ett kongl. bref af år 1786. — Motionen innehölle en jemtörelse mellan det juridiska området, der ingen tvångsmissivering eger rum och der likväl missiverna med stor begårlighet sökas, och det ; teologiska, der det finnes så stor brist på krafter, och talaren trodde att detta förhållande berodde på friheten inom det förra och tvånget inom det senare området. Infördes samma frihet inom kyr:I kan, vore det talarens öfvertygelse att äfven ett I liknande öfverflöd skulle uppstå. Sannolikheten Åför detta antagande hade sin grund i den hos menniskan gällande egenskapen att aldrig vara så I mäktig af uppoffringar, som då det sker frivilligt. TA detta skäl kudde man ock vara förvissad, att I de e. o. prestmännen, äfven om frihet vore dem medgifven, icke skulle vägra att lemna sitt biträde, der det kunde vara erforderligt, och att således konsistorierna åtminstone icke skulle råka i större förlägenhet för anskaffande af erforderligt antal vikarier, än för närvarande vore händelsen, oaktadt tvångsmissiveringen. Denna påminte om romerskt-katolska kyrkan, d der hvarje underordnad prestman vore fullkomligt Trättslös gent emot de öfverordnade och församt lingen rättslös mot alla presterna. För samma rättslöshet vore-adjunkterna hos oss utsatta, och icke allenast de, utan äfven församlingarne, som på detta sätt tvingas att flere gånger mottaga rester, som de kanske alls icke vilja hafva. Tafärga fann det icke underligt att dessa och dylika mörka utsigter afskräcka många ungå män att träda in på den presterliga banan. Som det måhända icke vore att hoppas möjligheten af tvångsmissiveringens fullkomliga afskaffande, framställde talaren ett förslag . om dess inskränkning inom de första 10 åren. Hr Euus konstaterade tvångsmissiveringens tillväro och ansåg adjunkterna derigenom sämre lottade än lärgossar, som säkerligen icke skulle gå in på att låta sig på samma sätt skickas än hit än dit utan deras hörande. Att detta tvång verkade afskräckande för mången, som ernade si; in på det presterliga området, styrkte talaren me sitt eget exempel; han hade nemligen så mycket fruktat denna tvångsmissivering, att han varit fast besluten att icke ingå i prestembetet, om han icke fått sin tjenstgöring på en fast plats, Stockholm. Det vore visserligen högligen beklagligt, att den gudomliga nåden ej hade fått så stor makt med dem, som erna låta ordinera sig, att de vore fäårdiga att begifva sig till hvilket Siberien som helst, men då nu ett så lyckligt förhållande ej vore att hoppås i allmänhet, så borde tvånget åtminstone inskränkas, Om man icke ville medgifva någon inskränkning, kunde det möjligen lätt hända, att man missiverade så länge, tilldess man icke hade någon qvar att missiverå. : Yrkade tvångstnissiveringens inskränkning till 5 ir. Hr Nordström uttalade sin förundran öfver att från kyrkliga ledamöter ha fått höra sådana åsigter uttalas som af de 0 ey högt aktade talarne. Är då presten, frågade talaren, en person, som är till för sin egen betqvämlighet, eller har han icke så heliga och dyra pligter att uppFylla, att han för dem bör uppoffra all. hänsyn till sin egen beqvämlighet? Eller är det med tanken på sig sjelf, sin egen utkomst och nytta han träder in i kyrkans tjenst? De pligter, som der vänta honom, äro honom icke obekanta; men han er icke destomindre, helt och hållet frivilligt, inträde deri, och sedan han fått sig uppdraget det ög värfvet att vara lärare i församlingen, då är det ock hans ovilkorliga skyldighet att underkasta sig de med embetet förenade pligter. Själavården och rättsvården, dessa tvenne stora för samhället oondgängliga angelägenheter, hade motionären jemfört med hvarandra och förmenat, att de obefordräde juristerna icke :skulle vara skyldiga att förvalta hvilket domareembete som helst, der deras krafter kunde behöfva tagas i anspråk. Detta vore ett misstag. Så länge en person är jurist, är han skyldig att låta använda sig der hau behöfs. Hvad beträffade presternas tvångsmissivering, så skulle fun af dess upphäfvande blifva, att biskopen eller: konsistorierna nödgades uppgöra kontrakt med den adjunkt de önskade använda i en församling. Skulle då, frågade talaren, denna församling vara skyldig att uppskjuta sina dödas -begrafning i vigd jord och sina barns dop samt låta de sjuke och döende, som önskade tröst af en själasörjare och sakramentets åtnjutande vänta — tilldess kontraktet kunde vara i vederbörlig form upprättadt? Den ifrågavarande missiveringen häde fannits ända från kyrkans äldsta till dess nyaste tider. Den kunde icke kallas ett tvång, enär hvarje ung man, som träder in i kyrkans tjenst, borde veta, att hans krafter komme att tagas i anspråk der de. behöfdes, — och -då hade han icke heller någon arledhing att klaga. Ty det gällde i allmän: het som en grundsats, att samhället ej finge betraktas såsom .en na för den enskildes uppkomst, utan den enskilde vore nödsakad att rätta sig efter samhällets behof. Och derför att motionen underkände denna. störa, för alla samhällens bestånd oundgängliga princip, kunde talaren icke annat än motsätta sig densamma. På frågan gällde så vigtiga angelägenheter som en af grundprihciperna för allt samhälle, borde man icke heller fästa sig vid sådana jemförelsevis obetydliga frågor som den, huru missiveringsrätten begaghas, och man hade så mycket mindre anledning dertill, som man icke egde rätt att förutsätta dess missbruk. Godkände till alla delar utskottets förslag. Dr Euren kunde icke finna något skäl till klagomål öfver det sätt, hvarpå adjunkterna för närvarande, missiverades; om ock sådana skäl förr förefunnits. Och om ock deras arbete, till följd af den svåra prestbristen, skulle bli något mödosammare än förr, borde ock tagas i betraktande len ersättning, som låge i de ljusare utsigterna ill befordran. — I samma riktning yttrade sig dr Falk: äfvenledes påpekande tvångsmissiverinsens nödvändighet, såvida församlingarne skola tunna förses med tillräckligt antal lärare. Rådman Björek höll före att såväl kyrkolade innehåll som regeringens flere gånger utfärade reskripter och bref tydligen åsyftade, attini stvångsmissivering borde finnas. Hvad. det beropade 1786 års k. bref vidkomme, så innevölle det, i stället för ett påbud om tvångsmissiering, tvärtom en återgång till kyrkolagens anda ch. föreskrift, att ingen prest finge missiveras itan att hafva fast plats, genom stadgandet att ngen prest måtte tillåtas gå sysslolös. — Men nan borde ställa sig på frågans nuvarande stånd: unkt. I detta afseende hade på ett vackert och armhjertadt sätt blifvit ådagalagdt, att-adjunkerna borde ställa sig till stiftsstyrelsens disposijon. Så sannt detta än vore, borde man dock icke tälla så stora anspråk på presten, som ock vore te ER RK RR PN KR et RR KA AR gl RÖR FD UN NT NL KR FR TO ågonsin hade sett. Glädje — icke fåfänga, fe tan om Ack vid trimm att elen datten I nd