Aftonbladet – 21 september 1868, sida 3

någonsin hade sett. Glädje — icke fåfänga utan en oskyldig triumf — uttryckte dette strålande anlete, tilldess Dora, som om hor blygts öfver sin egen glädje, försökte att sl bort alltsammans med raljeri, i det hor sade: b Ert utlåtande i saken är så förmånlig för mig, doktor Richard, att jag vill tr hvarenda rad deraf och icke forska vidare Men berätta oss nu någonting om er tills patient. j Det var icke mycket att berätta, men mrs Courtenay uppgaf små anskri af förskräckelse och små anskri af lättnad, alltefter som Catherines tillstånd beskrefs; och Dora lyssnade och tyckte att doktor Richards konversation var bra intagande, och utan att yttra ett ord härom der henima, gjorde. :bon. den följande morgonen ett besök hos det sjuka barnet, innan hon gick till tafvelgalleriet. Catherine, som hade sitt eget. lilla lynne, var alldeles vild och skrek så gällt hon möj: ligen kunde, då Dora,! sedan hon gått öfver en fuktig gård, trädde in i det kalla och mörka rummet, der den lilla flickans mor bodde. Barnet sparkade våldsamt i sin säng — sparkande är en barnslig protest, som är lika gängse i alla länder — och hennes mor sökte förgäfves lugna henne, och doktor Richard stod och såg på med en helt handfallen uppsyn och en linnebindel i sin hand, då dörren! öppnades och Doras leende ansigte visade sig ibland dem. Någon god engel har sändt er för att tämja denna lilla lejoninnan, sade doktor Richard muntert. Nu skola vi nog reda oss. Dora log och såg tviflande ut; men mödrar ha icke alltid makt öfver sina egna barn, och det finnes ett mildt och naturligt frimureri mellan ungdom och barndom. Dora hade knappt satt sig ned hos Catherine och