Aftonbladet – 21 september 1868, sida 3

både menniska och medborgare, att de ej kunns l uppfyllas; man borde tvärtom se till att svårighe: I I terna för honom må minskas. — Förenade sig : I hufvudsaken med dr Widen. Biskop Flensburg ansåg 1786 års k. bre alldeles otvetydigt medgifva missiveringsrätten ; I Kunde icke tro, att det för den af Kristi kärlel ; I tvingade presten skulle ligga något förödmjukande : i att tjena kyrkan Och kyrkans herre, och tviflade ; jatt de rättsinnade unge prestmännen skulle var: I tacksamma för den frihet man nu ville påbörd: -I dem. Följden skulle äfven kunna bli, att en yngr I kyrkoherde i goda ekonomiska vilkor lätt erhöll -Jadjunkt, utan att deraf vara i behof, då deremo . en fattig blefve utan, vore än behofvet aldrig så stort. ) Hr Torpadie ville att kärlekens och frihe Itens ande skulle göra sig gällande i kyrkan, mer Jansåg icke frihet vara detsamma som sjelfsvåld I Det hade i vår kyrka funnits en tid, då s. k straffmissiv utfärdades, utan att man kunde veta, hvem som dermed borde straffas, den missiverade presten eller församlingen. Denna tid vore dock nu lyckligen förbi. Men hvad som icke vore förbi, vore möjligheten af tvångsmissiveringens miss bruk. Aj dnsiA anledning hemställde tal. om ett beslut. i den riktning, att ingen prestman skulle missiveras, innan domkapitlet, såvidt möjligt vore, hört dens mening som skulle missiveras. Biskop Amnerstedi upplyste. ätt i hans stift hade tvängstnissiveringen aldrig föreburits såsom skäl mot inträdet i församlingens tjenst; hvadan således prestbristen derutinnan icke kunde : hafva sin orsak. Snarare vore den att söka .deri, att presten nu för tiden ålåge, icke allenast att predika Guds ord utan äfven att besvara de inkast som: göras mot kyrkans bekännelse. I förbållandet mellan stiftsstyrelsen och adjunkterna vore kärleken ingalunda bannlyst. . Så ofta som möjligt Förvaras dessa; men detta vote icke alltid möjligt, och, då hade stiftsstyrelsen med. fullt förtroende sändt dem och alltid funnit dem villige att gå, dit de blifvit sände. Yrkade bifall till utskottets förslag. Hr Eden instämde i dr Widens yrkande. Biskop Eäwmltman instämde med hr Nordström, och uttalade såsom gin öfvertygelse, att tvångsmissiveringen icke skrämt någon från ordination. För öfrigt tillfrågades de alltid i talarens stift, om de önskade någon särskild församling till tjenstgöringsort, men lemnade vanligen det svar, att de med glädje ginge dit de blefve sände. Yrkade bifall till utskottets förslag. Hr Ekman instämde i motionärens motiver och syfte; men. då förhållanden kunde uppstå, som gjorde tvångsmissiveringen oundgänglig, yrkade tal. bifall-till utskottets försläg. Hr Liedholm ansåg att om en ung man, ledd af Kristi anda, som för honom är ett ljuft tvång, från hvilket ban icke vill befria sig, vither inträde. i kyrkans tjenst och skickas till en ort, som är ett sannskyldigt Siberien, så vet han ätt själarne der äro lika dyrbara som på någon annan ort och skall med lika stor glädje arbeta der som annorstädes. Yrkade bifall till utskottets förslag utan alla inskränkningar. j Sedan hrr MRuus och Nordström ytterliare sökt förklara och försvara sina förra yttranden, förklarades diskussionen slutad, hvarefter omröstning anställdes mellan utskottets och dr WiETS Det, förra segrade med 40 röster mot 17. Om gemensamma andaktsöfningar . utan prests ledning å tid då allmän gudstjenst hålles. K. M:t har, i anledning af en af senast församlade riksdag besluten ändring i-k. förordningen den 26 Oktober 1858, rörande : denna fråga, beslutit inhemta kyrkomötets; yttrande. . Kyrkolagsutskottet har i sitt betänkande tillstyrkt förslagets godkännande. Emot detta beslut hade grefve Hamilton reserverat sig och framlagt en annan redaktion. Rörande olikheten mellan dessa bådå förslag fördes den ganska lifliga debatten. Denna olikhet består deruti; att då första punkten i det af riksdagen antagna lagförslaget har följande lydelse: Medlemmar af evangeliskt-lutherska kyrkan vore ej förment att sammankomma till gemensamma andaktsöfningar utan vederbörande presterskaps omedelbara ledning, dock må sådan samniömkomst å tid, då allmän gudstjenst i församlin gen förrättas, ej ega rum så nära det ställe, der gudstjenst hålles, att denna eller ordningen dervid störes, ; så har motionären Qteslutit de af oss understrukna orden, Debatten börjades af biskop Björling med uttalande af den tron, att om riksdagens förslag blefve lag, skulle konventiklarne komma att hållas helt nära kyrkan, blott ej så nära att de störde den allmänna gudstjensten, och bikyrkör Rppyggas helt nära intill yrkmurarne. etta öfverensstämde likväl icke med gammal svensk god kyrkoordning. Följden deraf att oordinerade tillätes uppträda så nära kyrkan skulle bli Kyrklig söndring, i det församingens medlemmar mångenstädes blefve förledda att gå förbi kyrkdörrarne till det särskilda anlaktshuset. Tal. afstyrkte förslåget på det Iiflivaste, samt föreslog att det åtminstofie måtte i så måtto förändras, att andäåktssammankomsterna endast i det fall tillätes, då de hölles på aflä; ställen, derifrån det vore svårt att besöka kyrkan, Grefve Hamilton. I ållmänhet vore det inskligt, att god ordning herrskade i kyrkligt afseende, och att inga enskilda tilläteg hälla relisiösa sammankomster på samma tid som den allillmänna. gudstjensten: Nu funnes. dock orter, lerifrån afståndet från öl vore så stort, att nvånarne med svårighet kunde få höra Guds ord kyrkan. För närvarande uppställde lagen Hinler för dem att uppbygga sig med Guds ord på amma tid som församlingen. Riksdagens förslag att borttaga detta hinder, men tal. trodde, tt det icke blifvit gjordt på ett tillfredsställande ätt, i det förslaget vore mindre Iyaigt. en om let i allmänhet vore önskligt att författningar ore tydliga, så vore det isynnerhet angeläget i råga om dem som rörde kyrkliga angelägenheter. rörslaget förbjöde att hålla sammankomster så ära det ställe der gudstjensten förrättas, att ordingen dervid blefve störd. Derigenom vore såleles största vigten lägd KR närheten ej derpå att sudstjensten störes, hvilket senare. likväl tydligen orde vara hufvudsak. När gudstjensten skulle nses störd genom närheten kunde bero på olika örhållanden. I Stockholm t.ex. fännes straxt redvid Storkyrkan ett kapell, den 8. k, Finska yrkan, af hvars närhet gudstjensten icke stördes Storkyrkan, då deremot fuderfensten i en landsörsamling säkerligen skulle störas genom lika ära förrättad åndaktsöfning. Då således ingen igt låge på närheten, hade tal. i sin reservåtioh öreslagit Kojtlarander al bestämmelsen härom; varjemte tal., då riksdagens förslag icke inneölle något stadgande derom, i sin reservation öreslagit, att den offentliga myndigheten egde att ammankomsten upplösa, så snårt den allmänfia udstjensten deraf blefve störd. Hr Ftuws ånsåg de bestämmelser, som i de amlas ställe blifvit föreslagna, vara dunkla, sväfande och otydliga. Riksdagen syntes ör afva fruktat, att apa och andra dissenters enom de nuvarande bestämmelserna skulle förenas att under den allmänna gudstjensten hålla n andakt, Denna fruktan vore öfverflödig hvad träffade baptisterna i Stockholm, ty dessa förttade icke mindre än tremne gudstjenster hvarje ndag. Ifall de nu gällande lagbestämmelserna behölles, hände ingenting värre för dem som Ile anordna större religiösa sammankomster, än SARI DI FIDE MEET PEE NANTERRE ER et 02 D0 kt 0 fel båg nt dn kt fen TR Ka få ittat hennes hand, förrän barnet upphörde LL a Mö NER FARS SPA. ING Rv