Aftonbladet – 21 september 1868, sida 3

fattat hennes hand, förrän barnet upphörd mn gråta, stirrade på henne och slutligen bör jade Je. Ni är van, vid barn; sade doktor Richarc med en frågande blick: a Nej, inte det ringaste.; Det är en naturlig gäfva således, Ja — barn äro underbara fysionomister. Hans blick hvilade. på hennes strålande ansigte med det .välbehag..som. sådana, ansigten alltid väcka. Börjar jag bli: fåfäng ? tänkte Dora. skamsen öfver glädjerodnaden, som spred sig öfver hennes kinder. Äfven om han beuhdrar mig, behöfver jag ju inte känna mig stoltare för det. Ack, om visdomen bara ville komma till oss på vårt bud eller, hvad som ofta skulle vara en lika stor välsignelse, Om en mera sann och noggrann kunskap om vår inre värelse vore oss gifven uti vart lifs vändpunkter! Om vi kunde känna orsaken. till en hel hop saker som vi kanske icke tänka. synnerligt mycket på, samt källan till våra handlingar och känslor, då de uppstiga inom oss — om vi kunde göra allt detta, huru olika torde icke vår lott då blifva! Men: det är ett visst smäktande nöje i okunnigheten: Att se som genom er dimma, att höra som i en dröm, att föras: bort af lifvets: ström och vara en lekboll för dess: böljor, i stället för att bekämpa dem och simma :tappert -mot stranden — allt detta är saker som äro. behäftade med en farlig ljufhet. Lyckliga; men helt säkert få, äro de som kunna motstå denna förledande dvala, innär det är försent att besegra den. Dora kände en svag; varnande stämma inom sig, ty sedan hon pådet lilla sjuka barnets säng lagt det namnam hon hade fört med sig, reste hon sig upp för att gå. Doktor Richard såg helt förtörnad ut.