Aftonbladet – 17 september 1868, sida 3

-Jatt det sålunda vore vigtigt för läraren att stå beröring med kyrkan; men dervid borde bemärka latt lika litet som en lärare i zoologien hade ti )sitt undervisningsföremål ett menageri endast, lik litet hade den teologiska vetenskapen en enda för samling till sitt objekt. Detta vore i stället hel kyrkan. Berörda institution vore för den teologiske lö Traren skadlig äfven i ett annat hänseende. Mai I hade nemligen sagt, att den skulle skydda honor från irrlärighet. Dervid vore att bemärka, at man kan aflägga löften om fullgörande af något som beror på viljan, i viss mån äfven på tron, ja man kan äfven aflägga förbindelse att icke sök: sanningen. Men man kan icke aflägga löfte at söka sanningen så, att sökandet nödvändigt skal föra till ett visst förut bestämdt resultat. När m de teologiska lärarne skola förbindas att sök: sanningen på det sistnämnda sättet, så förbind: de sig att icke bli vetenskapsmän, — och det va ju etta de förbundit sig att blifva, då de sökte ärareplatsen. Tal. ville för sin del ingalunda förneka behofve för den teologiska läraren af erfarenhet om de kyrkliga lifvet; men detta mål kunde vinnas lik: bra, om såsom kompetensvilkor för den, som sökt teologisk lärareplats, fordrades viss tids presterlig tjenstgöring, i likhet med hvad som fordrades fö jurister och läkare, Då man sålunda ej vunne hvad som åsyftades med prebendeinstitutionen, men denna innebure en orättvisa mot prebendeförsamlingarne, så röstade tal. för hela institutionens afskaffande, eller bifall till riksdagens hemställan. : Biskop Björek angaf från början, att hans mening vore sväfvande i denna fråga. Likväl ville tal. upptaga till granskning både reservanternas och utskottets skäl. Den förste reservanten (hr Ribbing) hade förmenat, att prebendeinstitutionen innebure en orättvisa mot prebendeförsamlingarne. Detta kunde talaren icke fatta; ty enligt talarens åsigt hade försämlingarne ej annat anspråk än att erhålla en så god själavård som möjligt. Den andre reservantens (rådman Björck) skäl ginge djupare, i det han påpekat att berörda institution lade hinder i vägen för återgifvande åt församlingarne af den allmänna kallelserätten. Vore denna rättighet ovilkorlig, så vore frågan dermed afgjord; men denna rätt kunde icke uteslutande tillerkännas församlingen. Talaren anförde förhållandet med Järarnes tillsättning i den första kristna församlingen och kom till den slutsats, att hvarken kallelsen skedde genom omröstning, ej heller att församlingen hade initiativet. Emot utskottets skäl anförde tal., hvad anginge prebendens behöflighet för biskoparne, sin egen erfarenhet, att han såsom biskop ej kommit i samma hjertliga förhållande till församlingen som då tal. var kyrkoherde, och fruktade att det äfven för större krafter skulle vara svårt. För öfrigt trodde tal. lika med hr Ribbing, att en biskop ganska väl kan vinna andlig erfarenhet och insigt om församlingarnes behof på annat sätt, t.ex. genom samtal med stiftets pastorer. Deremot ville tal. icke förneka, hvad anginge de teologiska lärarne, att prebeuxdena fästat dem närmare vid kyrkan och derigenom i någon mån bidragit till deras förvarande från irrläror. Men när denna omständighet vägdes mot den orättvisa, som låge deri, att dessa församlingar ej, i likhet med de andra, äfven de regala, blefve på ringaste sätt hörda vid tillsättningen af deras själasörjare, så vore tal. nästan mest böjd att tillstyrka bifall till K. M:ts proposition. Hr P. Olsson. Den föregående tal. hade sagt, att prebende-institutionen icke innebure någon orättvisa mot prebende-församlingarne, om dessa blott erhålla en god själavård. En särdeles vigtig omständighet borde härvid icke förbises, nemligen att det behöfs förtroende från församlingens sida; hvadan det icke vore nog att kyrkostyrelsen utsåge den, för hvilken hon hade förtroende. Hyad anginge första kristna församlingen, så utsågo församlingarne till diakoner lämpliga personer, hvilka af apostlarne insattes i sitt embete; och antagligt vore att på samma sätt tillgått vid församlingslärarnes tillsättning, Apostlarne stodo i den allra innerligaste gemenskap med församlingen, och det vore ej antagligt att de församlingen ohördan tillsatte hennes lärare. Man säger: vi hafva ej några apostlar i våra dagar. Sannt. Men då borde man icke heller ER deras exempel. För öfrigt visade tal., att det vore omöjligt för biskopen att göra sig förtrogen med sin prebendeförsamling, då ingen biskop funnes, som ens kunde inna förrätta alla de honom i kyrkolagen ålagda visitationer. På samma sätt vore det omöjligt för le teologiska lärarne att helt och hållet egna sig it församlingens vård, och om något skulle kunna iträttas behöfdes dagligt umgänge. — Yrkade biall till K. M:ts proposition. Hr v. Geijer förmenade, att prebende-pastoaten uppkommit icke för att bereda tillfälle till vastoralvård, utan rätt och slätt inkomster. Tal. ann en inkonseqvens deri, att man påstode på toralvården vara oundgänglig, under det man på amma gång medgåfve, att ingen kunde medhinna lensamma. Förenade sig i hr Ribbings reservaion. D:r Sandberg fann det omordade förtroenlet alldeles nödvändigt, men trodde att endast det örtroende vore af något värde, som den valde yckas förvärfva genom sin tjenstgöring i och sitt imgänge med församlingen. Tal. ville bifalla utkottets afstyrkan; och hvad som bestämde honom lertill vore, att de teologiska lärarne, om prebenlena borttoges, blefve utsatta för faran att fatta ve ståndpunkt utanför kyrkans tro och bekänelse. . Biskop Flemsburg ville påpeka en omstäns lighet för frågans belysning. är riksdagen belöt att indraga de prebendepastorater, som blifit anslagna till lönebidrag åt ieke teologiske läare, uttalades den grundsatsen, att de öfriga kulle bibehållas för biskoparnes och de teologike lärarnes gemenskap med församlingen. Utan tt några förändrade förhållanden anfördes såsom käl, frångick den sista ståndsriksdagen denna rundsats, och det vore icke underligt om ej hvar ch en lika bkastigt förändrade åsigt. Man hade sagt, att prebendepastoraten skulle li sämre vårdade än andra. Tal. hade icke hört et; och kunde icke heller tro det, då intet skäl ertill funnes i det sätt, hvarpå lärarne tillsattes. rebendenas kyrkoherdar vore väl ej sämre än ndra, och hade den fördelen att utse skickliga v. astorer. Visserligen vore det sannt, att församlingen ej nge deltaga i vålet; men detta behöfdes icke helr, då det vigtigaste vore, att hon erhölle god adlig vård, och (å frågan ej gällde den enskilda irsamlingens fördel, utan kyrkans i sin helhet. ch i detta fall vore det af stor vigt, att både de ;ologiske lärarne och biskopen hade prebenden t sköta. Man hade sagt, att prebenden för de rra skulle vara skadliga. Tal. kunde lika litet o det, som det för de juridiska studierna skulle wa skadligt att vid universitetet ega ett juridiskt stitut för vetenskapens praktiska tillämpning. irskildt vore det vigtigt för professorn i pastoI-teologi att vara församlingslärare. Tal. skulle sserligen ticke förtvifla om den kyrkliga vetenapens bekännelsetrohet, i fall prebende-institunen borttoges, men den hade bidragit till kyrbästa, och derföre önskade tal. dess bibehålnde. D:r Sonden fann det för rättskänslan stötan;, att en gör tjensten och en annan uppbär lön. Om en ung man sköter pastoratvärden till rsamlingens belåtenhet, så vore det väl ock vanrst att församlingen hellre skulle vilja gifva lön åt honom än åt en prebendarie, som visade 5 några gånger om året. — Hvad beträffade de ologiske lärarne, så vore deras verksamhet så stig, emedan derpå väsentligen berodde, om förmlingarne skola få dugliga och andligt sinnade rare. Kan väl vara att prebende-institutionen rtill i någon mån bidragit, men vore den för tta ändamål den bästa, vore den oersättlig? Errenheten visade både att prebendarier funnits, m sällan eller aldrig besökt prebendet, äfvensom t andra kunnat sköta prebendeförsamlingen utan got biträde. Så olika sätt att förvalta pastoran berodde på prebendariernas fria val. tyingenig funnes i institutionen, som förpligtade till det a eller andra. Det vore derföre vida vigtigare, a t de teologiske lärarne förpligtades medföra till ti t embete någon kyrklig erfarenhet, för hvilket! idamål kunde vara lämpligt att föreskrifva så-te urtima ma rat OO 0 JK Jet ft 2 AV rr rr ena hv I br pe