Aftonbladet – 17 september 1868, sida 3

SS TÅ ärareplats, när han icke hade tid att sköta der samma. Yrkade bifall till dr Sondens förslag. Dr Cornelius. Så länge presten vore till fö I församlingen och ej tvärtom, kunde prebende institutionen icke försvaras. För universitets :llärarne kunde den ersättas dermed att, liksom utlandet, de teologiska lärarne egde skyldighet at l upprätthålla gudstjensten i en s. k. universitets kyrka. Talaren ansåg, att merberörda institutio både borde och kunde afskaffas. Dr Widen ansåg föga vunnet med den mel lan prebendarien och församlingen rådande för bindelsen, enär densamma vore alldeles för löslig En annan utväg funnes, som förde till. det åsyi tade målet, nemligen andlig vård af den ungdom som undervisas, och denna vore ju äfven en för samling, hvilken på ett mera presterligt sätt äl hittills borde vårdas. Talaren framställde en mo difikation af dr Sondens förslag. Dr Warholm ingick i en vidlyftig historisl undersökning rörande prebendenas uppkomst, hvil ken talaren ville förlägga ända till apostlarnes tid och upptog till besvarande åtskilliga af motsidan anmärkningar, samt bad slutligen hvar och en be tänka sig noga, innan han gåfve sitt bifall till e sönderbytning af de evangeliska institutionerna Biskop Bring vore i hufvudsaken liktänkand med utskottet, men biträdde den af grefve Ha milton uttalade mening. Trodde att den ifråga varande institutionen hade till uppgift att lemn: prebendarierna tillfälle till ett lefvande sambant med församlingen. Hvad biskopen beträffade, si skulle han blott alltför lätt bli en administrativ embetsman, om detta tillfälle beröfvades honom Men han borde icke vara i första hand biskop utan först och främst kyrkoherde, liksom han sjelfva verket intet annat vore än den förste kyrko. herden inom stiftet, utgången från kyrkoherdar nes krets. Då han såsom prebendeinnehafvare både står och kan stå i ett närmare samband med församlingen, visserligen icke i detalj, men såsom ledare, så vore det en stor vinst för kyrkan i sin helhet, om han behölles vid den nuvarande utvägen att lära känna församlingens behof. Med detsamma upphör också den omordade orättvisan mot församlingen, som skulle ligga i dess saknad af valrätt, i det prebendeförsamlingen såsom en lem af kyrkan hade nytta af hvad som för hela kyrkan vore fördelaktigt. Tal. framställde till slut ett förslag, derom att ingen skulle tillåtas ha mer än ett prebendepastorat. Hr Liedholm förmenade, att man icke så mycket skulle tala om rättigheter, med hvilkas blotta nämnande mången ansåg sig ugppringa en hel bevisning, utan äfven om skyldigheter. En talare hade lagt församlingens kallelserätt till grund för förtroendet mellan församling och lärare; men tal. trodde för sin del, att kallelsens utgång berodde på majoriteten inom församlingen och denna garanterade icke bättre själavård, än om valet öfverlemnades åt kyrkostyrelsen. Hr Holmodin. I den första kyrkan hade församlingen åtminstbne rätt till medverkan vid utseende af sin själasörjare, det kunde icke förnekas; och tal. ville inlägga sin protest deremot, att kyrkostyrelsen skulle utsträcka sin rätt längre än apostlarne sjelfva. Hvad förtroendet beträffade, så vore det tvifvelsutan bäst, om det funnes både före och efter valet; och säkert vore, att ett från början inrotadt misstroende kunde i många år motverka äfven den bästa pastoralvård. — Tal. trodde icke på utvärtes institutioners förmåga att bevara renlärigheten; ja han vore till och med rädd för en renlärighet, som icke kunde bevaras gong annat än Mkyäd af yttre institutioner. yrkohistorien lärde dessutom, att de allra flesta villfarelser utgått just i skydd af dylika kyrkliga institutioner och af de kyrkliga embetsmännen sjelfva. Röstade för prebendenas afskaffande. Dr Strömberg. I konseqvens med sin motion om större rätt för församlingarne vid utseende af deras själasörjare, fann tiden nu vara inne att afskaffa prebendena, dessa a fideikommisser,, som öfvergått till den förstfödde, det är den äldste eller mest meriterade prebendarien, utan att församlingen, godsets underhafvande, kanske ens vetat så mycket som innehafvarens namn. Ville bifalla den k. propositionen. Rådman Björek höll före att frågan borde betraktas i förhållande till församlingarnes organisation i allmänhet. Genom prebendeinstitutionen förlorade församlingarne den urgamla rättigheten att vara organiserade såsom alla andra församlingar. Man säger att de ega ingen rätt derill, d. v. 8. ingen rätt att deltaga i prestvalet. I sina konseqvenser leder detta påstående derhän, tt den kyrkliga myndigheten borde ega rätt att illsätta alla prester. Detta vore dock icke enligt ned Nja testamentet, som icke kunde sägas nåsonstädes uttala den meningen, att församlingarne cke skulle hafva något inflytande på valet. Om nan pastår att biskopen skall vara den förste yrkoherden, så är det icke något godt exempel ör de öfrige kyrkoherdarne, att han icke kan sköta itt pastorat. I Håga om de teologiska lärarnes skydd mot illfarelser, så ansåg tal. det vara vida bättre, om le under sin forskning funne lutherska bekännelen sakna öfverensstämmelse med skriften, att öpet erkänna detta, än att genom sin egenskap af tyrkoherdar föranledas att förhemliga sin öfverygelse. Ett resultat sådant som det nämnda unde af deras forskning så mycket mindre vara möjligt, som bekännelseskrifterna sjelfva endast ngifvit sig såsom sin tids yippfattning. af kristenlomen, under tydligen uttalad åsigt, att kännedonen derom i kommande tider kunde utvecklas. Yrkade bifall till K. M:ts proposition. Hr Bergstedt. Prebendena vore icke, som ågon talare låtit förstå, en gammal vördnadsvärd nstitution, som fått orubbad qvarstå sedan urninnes tider; den hade tvärtom ofta blifvit rubad och inskränkt och det vore nu icke fråga om nnat än ett fullföljande af den under hela refornationstiden tillämpade grundsatsen att upphäfva lla undantagslagstiftningar. — Om den åsigten, vilken mycket anslagit tal., godkändes, att biskoen vore, den förste kyrkoherden, så skulle någon vöjligen deraf vilja draga den konseqvensen, att piskopatet icke borde vara fastspikadt vid en viss örsamling, utan flyttas till den, hvars kyrkoherde ore till episcopus bäst passande, — Den faktiska erkligheten visade att utvecklingen ginge i den ktning, att församlingarne måtte erhålla allt större itt vid själasörjarnes utseende; och det vore på ngden fåfängt att sdestänga prebendeförsamlinarne från denna rätt. — Om det skulle kunna öras troligt, att prebendeinstitutionen kunde biraga till renlärighetens uppehållande, skulle det ån motståndarnes sida icke kunna anföras, dels it densamma icke kunnat skydda svenska kyrkan ån neologien, ej heller att den med prebenden vanligt rikt utrustade engelska högkyrkan icke esto mindre fått bevittna, att en irrlärig tendens st bland prebendeinnehafvare uppstått, hvilken Itt så långt, att man icke förmått såsom kättersk ämpla det af en biskop uttalade tviflet på bokafs-inspirationen. Biskop Sundberg uppvisade frågans historita behandling för att å apalägga, att prebendestitutionen icke vore af den allmänna meningen dömd; utan att denna i sjelfva verket vore utlad för dess bibehållande. De teologiska lärarne höfde prebendepastorater äfven och hufvudsak-1 gen derför att de hörde till stiftstyrelsen. Yride bifall till utskottets Förslag Biskop Amjowu såg i prebendepastoraternas fålighet ett skäl för deras bibehållande, Dr Landgren ansåg en biskop lika litet beöfva prebende, som en folkskoleinspektör behöfde e a en skola och en general förestå ett komd ni — för att vara dugliga i sina befattningar. rkade bifall till dr Sondåns förslag. Hr P. Olsson anförde ett yttrande ut ingen indre auktoritet än en af lutherska kyrkans beinnelseskrifter, de af Luther författade Schmal1 Udiska artiklarne, enligt hvilket yttrande förmlingen tillkom obetingad rätt att utse själarjare. Då nu det förestående beslutet vore det ( rsta af vigt som mötet skulle fatta, vore det st nnerligen önskligt att mötet genom detta beslut k kände HR till den rena evangeliskt-lutherska läit n och bifölle K. M:ts proposition. n Prosten Iyth förenade sig i samma yrkande. så Sedan derefter diskussionen förklarats slutad,n ställdes omröstning om kontraproposition, hvar-l at I dr Sondens förslag antogs med 39 röster mot gi . I hufvudvoteringen mellan detta och utskot-e ts förslag seorade det förstnämnda med 27 ä IA ch PÅ ov ac fm år KK