Aftonbladet – 17 september 1868, sida 3

Kyrkomötet. — Diskussionen angående de ännu återstående prebendepastoratens indragning. I anledning af rikets vid 1865—66 årens riksag församlade ständers hos K. M:t gjorda anhållan, om indragning af de ännu återstående prebendepastoraten, har K. M:t, enär denna fråga berör presterskapets privilegier, velat inhemta kyrkomötets yttrande i ämnet. Tillfälliga utskottet n:r 1, till hvilket frågans förberedande behandling Dlifvit hänskjuten, har afstyrkt antagandet af förslaget om de nämnda pastoratens indragning, emot hvilket beslut hr Ribbing och rådman Björck reserverat sig. När denna fråga under gårdagens förmiddagssammanträde föredrogs, uppstod en långvarig diskussion, som öppnades af r Ribbing. Talaren ville nu liksom i sin reservation taga församlingens rätt till utgångspunkt och kunde då icke finna annat än att en orättvisa beginges mot prebendepastoraterna, i det de finge nöja sig med en pastor, som åt dem omöjligen kunde egna alla sina krafter. Till ersättning hade visserligen utskottet anfört tvenne fördelar, som af prebendeinstitutionen skulle härflyta och, först och främst, att prebendarien vore i tillfälle att till vice Årg välja den skickligaste bland de obefordrade prestmännen inom stiftet. Under en sådan ung, kraftfull och nitisk lärares vård borde och kunde pastoralvården bli bättre än på andra ställen, ej sämre... Deremot invände tal., att om detta vore sannt, borde det vara en vigtig angelägenhet att på samma sätt ordna pastoralyården inom alla församlingar. Men nu kunde den uppgifna fördelen icke ens beredas åt allä. prebendeförsamlingar; ty på många ställen sköttes pastoralvården af en gammal komminister, hvars talanger talaren lemnade derhän, Den andra fördelen, som skulle härflyta från prebendeinstitutionen, vore en för hela kyrkan gemensam, bestående i det kyrkliga sinne och skydd mot irrläror, som den skulle meddela vissa på kyrkans tillstånd synnerligen inflytelserika prester, och denna fördel komme äfven prebendepastoraterna till godo. Deremot invände tal. att det visserligen kunde vara riktigt, att delarne underkastade sig uppoffringar för det hela, med det vilkor att de alla gjorde det; men orättvist vore, att blott en och annan församling (och hvarföre just dessa?) skulle lida för det hela. Då presten är till för försam