Aftonbladet – 15 september 1868, sida 3

Dora såg att hon kunde anförtro sin mor åt mrs Luans omsorg, och att det vore bäst för henne att ga och lugna den stackars själen genom utsigter af vinst, den enda utsigt som tycktes ha någonting lockande för mrs Courtenay. Hon tog derföre sin portfölj med en halft verklig, halft låtsad munterhet — ack, huru mycket måste icke ett modigt hjerta så låtsa sig ega heroism, tålamod, lugn och allt annat! — och gick sina färde. På vägen tänkte hon: Efter som jag säljer ritningen, behöfver jag inte längre ramen; och eftersom den inte är färdig, är det bäst att jag går och säger stackars Dubois att han inte behöfver göra den. Stackars karl! Jag hoppas att han inte skall bli alltför mycket nedslagen! Dora fann Dubois dörr på glänt och steg in utan vidare omständigheter; men hon var alldeles icke beredd på hvad hon der fick se. Hennes ram, så giänsande som förgyllning kunde göra den, stod framför henne, hållen af monsieur Dubois, hvars hand hade på ett underbart sätt förbättrats under natten, och ingen mindre person än doktor Richard stod med ryggen vänd, emot henne. Han vände sig nu om och tycktes vara öfverraskad af att se henne, medan bestörtning stod målad å madame Dubois ansigte, och monsieur ubois blef hvit i ansigtet som ett spöke. Doktor Richard, sade Dora rodnande, har den der karlen varit sjuk i handen ? Sjuk? Nej visst inte. Han har fört el bakom ljuset, miss Couternay. Jag förmodar att han sade, att han saknade arbete— latt han hade ett sjukt barn, eller hur? Ja, det har han sagt,, svarade Dora Förhåller det sig då inte så? Doktor Richard skrattade hjertligt och såg helt road ut.