Aftonbladet – 5 september 1868, sida 2

barn, och röjer en kraft och ett allvar, som öfverraskar, då man ser det blida ungdomliga anletet ofvanför. Man kan knappast fatta en sådan förvandling. Ett annat, på annat sätt intresseväckande, porträtt är det af Hedvig Charlotta Nordenflycht, hvars fordna bostad: Lugnet, ligger blott tre fjerdingsväg ifrån Sko, och om hvilket jag sedermera skall säga några ord, ty jag har varit der, naturligtvis. — Att befinna sig så nära den hydda, der herdinnan i Norden framsuckat sina dagar, och icke besöka den, skulle varit alltför liknöjdt. Men nu håller jag mig först till Sko. — Dess i mitt tycke märkvärdigaste klenod är den förlofningsring, Gustaf Adolf gaf sin sköna Ebba. Det är en stor ametist, infattad i briljanter. Flera och klarare tårar än briljänterna fällde väl den unga fröken då hon tvingades att uppgifva sitt hjertas skönaste dröm, och visst hade mer än en af kindens rosor bleknat, innan kon med undergifvenhet kunde ifönsterrutan inrista de vidtbekanta orden: cJag är förnöjd med lotten min Och tackar Gud för nåden sin. De tårar äro längesedan torkade, som droppat på ringens briljanter, men dessa glänsa ännu i dag lika klart och förtälja för den intresserade åskådaren om huru sällan den första känslans knopp får utveckla sig till blomma, oaktadt de rika daggdroppar som falla deröfver. Den trolofningsring, som Ebba Brahe Iskänkte Gustat Adolf, förvaras i Upsala Domkyrka. Således äro de båda ringarue nu lika skilda som fordom deras egare tvingades att blifva. Men de stråla ej mindre klart för det, ty de låna från minnet en ännu mera VfYrvansklig glans, än Ub bya i sig