Aftonbladet – 5 september 1868, sida 2

STOCKHOLM den 3 Sept, för ell Bref från Norge. u (Från Aftonbladets korrespondent.) sol Kristiania den 2 September. 1 Flere sammanträffande omständigheter hal ell . den sista tiden åter bragt frågan om dödsni raffets oumbärlighet på dagordningen. Ettno wr af våra tidningar ha tagit parti för eller ni not, flere anonyma röster ha låtit höra sig, ov h en af våra gamle storthivgsmän, Herman ha agger från Skien, har förklarat, att han ne ke skulle vara obenägen att vid nästa storpå ing framlägga förslag till förändringar ilar era human anda i vår brottmålslags straff-dr stämmelser. Då det i vårt konstitutionella atslif knappt finnes något exempel på, attnu så betydelsefull reform har gått igenom, lik rsta gången den bragts å bane, och då derfle I kommer, att det storthing, som om enlbe ånad skall sammanträda, är temligen demolst: ratiskt sammansatt och till följd deraf efter lsa n norska bondeoppositionens antecedentia oc rmodligen skall få en utpräglad konserva-lra v karakter, är det verkligen liten eller ingen lig nnolikhet för, att ett radikalt förslag, gåde ide ut på dödsstraffets fullkomliga afskaf-lla; nde, skulle vinna majoritetens bifall, isyn-dö het om tidningarne låta fresta sig att sätta la I full ånga och drifva fram reformen såsom fu 1 stor och betydelsefull sak -— ty skall enloc form kunna göra sig något hopp om att!de ippa lyckligt förbi vår regerings och vårde presentations samvetsgranna betänksamet, då måste den, såsom bekant är g så liten, så anspråkslös, så i öjli, i rent af obe ydlig som möjligt. Elie pv rent af eten uppmärksam Vä blir betänksamo . på och orolig öfver den, hn då a 800. natt! Det enda, som under u je omständigheter kunde ha utsigt kså sd Åtminstone representationens, om FO napt regeringens bifall, måste vara sv aedelvägsförslag, som ginge ut på att sätta uternativer vid sidan af dödsstraftet. Detta ir också, menar mången, det mesta vårt folk ör ögonblicket är moget för. Äfven en sålan förändring skulle ju vara ett steg framåt och det torde ändock icke vara så förkastigt, som det från en rent idcel ståndpunkt sanske förefaller, att påstå, att öfvergången t rån den nuvarande, temligen stränga lagt ttiftningen till att dödsstraffets borttagande relt och hållet skulle vara för våldsam och I öjligen kunde framkalla en så häftig oppo-1 I s 1 j I t TH EE ö mö Hof sition från våra stockjurister, stockteologer, och stock-konservative af alla slag — och deras antal är icke litet — att man kunde äfventyra en reaktion, som toge ett längre steg tillbaka, än det hade lyckats reformvännerna att dritva folket framåt. Huru det nu än må vara härmed, så är det åtminstone skäl att slädja sig öfver, att önskningen om en förändring åter har blifvit uttalad — visserligen icke för första gången, men, såsom det tyckes, med större sympai från allmänhetens sida, än händelsen förut har varit. Detta omslag i opinionen har naturligtvis först och främst sin grund deri att folket i det bela taget har gått framåt i själsmognad och humanitet, men detta är näppeligen den enda orsaken. Lyckas det denna gång att genomdrifva en om också aldrig så ringa reform i detta afseende, så är det näst efter sanningens egen makt ingenting, som man skall vara så stor tack skyldig härför som teologerne, hvilka redan ha börjat sätta sig till motwärn på ett sätt, som vi skulle önska rätt ofta få se dem använda, emedan det framställer en karrikatur af konservatism, hvilken genom sin halft löjliga, halft fula karakter icke kan annat än drifva mången i botten indifterent öfver i framstegspartiets led. Ända till för 26 år sedan utgjorde ännu Kristian V:s norska lags 6:te bok: Om Missgjerninger, hufvudgrunden för vår kriminallagskipning. Den hade väl genom ett par senare förändringar blifvit beröfv-? e v NN Lu nägra af ina mest antidverade soreskrifter ), men det had suräckligb Qvar. Ursprungligen us den varit Mycket rikligt utstyrd med lifsstraff, såväl enkla som qvalificerade. Det. var nu också en af den tyskt-protestantiska ortodoxiens välgerningar, att den i stället för den galiila rättsordningen, enligt hvilken förbrytelsen närmast betraktades såsom en förnärmelse mot den enskilde, hvilken till följd deraf kunde försonas med böter, lade till grund för lagstiftningen det judiska begrep pet om hvarje kriminel handling såsom en förnärmelse mot Gud, hvars vrede måste tillfredsställas genom ett tillräckligt strängt straff, på det: icke hans hämnande vedergällning skulle drabba hela folket. Denna åsigt iförening med iden om den absoluta konungamakten såsom en gudomlig institution var det, : som förskaffade oss sådana lagbud, som att den, hrilkeu slootea Kvngen eller Divnulogen I til Beskemmelse skall lida det straffet att! den högre Haand af hannem levendis afhuggis, kroppen parteris och leggis paa Stegle og Hiul og Hovedet med Haanden seettis paa en Stage. Döden med eller utan särskilda raffinements var det enda straffet för tvegifte, köttsligt umgänge i förbjudna led, mordbrand af gröfsta art. Rymde pägon bort med en gift hustru, till och med om det skedde med hennes vilja, skulle de begge mista lifvet. Hvem som overbevisis at have lastet Gud eller bespottet hans hellige Navn, Ord og Sacramenter, hannem skal Tungen levendis af hans Mund udskjeris, dernest hans Hoved afslais og tilligemed Tangen settis paa en Stage; för trolldom var straffet levendis at kastis paa Ilden og opbraendis,. Då år 1814 arbetet med den nu gällande kriminallagen afslöts, 28 år sedan det blifvit börjadt, hade under denna långa mellantid endast två röster höjt sig mot dödsstraffets berättigande. Den ena var den genom en tryckfrihetsdom från Danmark landsförvisade norrmannen, den såsom komediförfattare och visdiktare högt begåfvade Peter Andreas Heiberg, hvilken år 1820 i Kristiania utgaf en redan för längre tid tillbaka författad skrift: Om Dödsstraffene,, hvars offentliggörande i Danmark hade mött svårigheter. Den innehåller ett på omfattande läsning stödt och med mycken skärpa affattadt teoretiskt aktorat mot dödsstraffet, hvilket dock icke tyckes ha gjort någon verkan å allmänheten här i Norge. Lika litet lyckfig var ofvannämnde Herman Bagger, då storthingsrepresentant från Bratsbergs amt, hvilken vid granskningen af det för storthinget år 1839 framlagda förslaget till kriminallag uttalade sig för dödsstraffets afskaffande, dock utan att det lyckades honom att göra sin mening gällande. Den prägel af frisinnad filantropi eller — såsom det nu af alla rättänkande kallas — rationalism, som omkring århundradets början hade varit temligen starkt framträdande äfven i Norge, isynnerhet bland de bildade klasserna, mindre hos det egentliga folket, hade nu gifvit vika för en strängare anda, som hånade allt hvad som kunde kallas känslopolitik, dimmigt svärmeri och dylikt. Följden af dessa praktiska tendenser, hvilka i de särskilda kriminallagskomitberna hade haft så utmärkta representanter som statsrådet; J. H. Vogt, justitiarius J. C. Berg och höjesteretsadvokaten, sedermera statsrådet Fredrik Stang, blef en temligen rigorös kriminallag, som har ovilkorligt dödsstraff för följande fall: 1. Den, som med berådt mod