Aftonbladet – 3 september 1868, sida 2

hon icke tog emot. Men, söta tant, sade fe då, det är ju bekanta och du är ju verkigen hemma, hvarföre inte då... Längre hann jag inte, för tant bara skrattade, slog mig skämtsamt på kinden och förklarade att jag var så naiv. Jag förstod inte riktigt hvad hon menade, men jag tänkte på hur det är hos oss derhemma. Om aldrig den kommer och om vi ha aldrig så brådt, så blir det en sådan glädje på oss allesamman, så vi bokstafligen hoppa af förtjusniog, och hade vi inte hvar sin vecka, tror jag vi skulle ordentligt strida om hvem som skulle styra om välfägnaden Åt våra gäster. Det har minsann händt många gånger, att vi stått midt upp i både bak och slagt då det kommit främmande, men ännu aldrig har det händt att vi icke tagit emot. et vet inte mamma hvad det är. Usch, det damma Stockholm! Men tyckte ni inte om operan en gång? Den? Nej, då! Hvem kan tycka om något så onaturligt? De sjunga den ena rulladen efter den andra, antingen de äro ledsna eller glada, onda eller förskräckta. Om en hel krigshär är efter dem, så man väl tycker de skulle ha brådt att komma undan, så stå de der helt lugna och sjunga visst en halftimma: Låtom oss skynda, låtom oss skynda,, så att jag mången gång varit frestad att ropa till dem: Nå, så skynda er då, jag ser ingenting som hindrar! Ni är sträng, min fröken. Men kanske ni icke tycker om musik i allmänhet? Gör jag inte? utbrast hon med en liter förtjusande fonrrighet, jo, men se det gö! jag ändål Nj skall into tro att jag är er sådan vilde heller, fast jag vågar jga högt SEE då kulter GE fon