Aftonbladet – 3 september 1868, sida 2

lertid synasi oss alla dessa nu i efterhand åberopade hänsyn såtillvida något misstänkta, att de i sjelfva verket vittna om en nu i sista stunden vaknande besinning och erkännande, att man försummat någonting, som varit väl värdt att annorlunda behandlas. De vittna om att den intresselöshet, som man låtsar försvara, men i sjelfva verket ångrar, numera gifvit vika för en riktigare uppfattning; äfven andra företeelser intyga detsamma, och vi tro sålunda att det i dag öppnade mötet skall få att glädja sig åt en ganska rundlig del af allmänhetens uppmärksamhet. Man har omsider varseblifvit, huru man genom försummelse af en medborgerlig rätt och pligt lemnat en betydande, eljest ej i sådan grad möjlig, inflytelse å valens utgång och derigenom å Kyrkomötets eventuella skaplynne åt syften och åsigter, som förvisso endast hyllas af en minoritet bland folket, men som nu genom disciplin och sammanhållning vunnit segrar, hvilka utan öfverdrifven ansträngning kunnat omintetgöras, och hvilka man kan få nu knappt anade anledningar att beklaga. Ty denna fåtaliga församling eger ju att, såsom svenska kyrkans ombud, frambära till konungen föreställningar och önskninpgar,, hvilka, så stridande de än må vara mot hvad det stora flertalet af kyrkans ledamöter verkligen önskar, kunna föranleda lagstiftningsåtgärder, utan folkrepresentationens bifall, på det ganska vidsträckta kyrkolagstiftningsområde, som är upplåtet åt konungens så ytterst orimliga, ekonomiska eller administrativa envälde. Man borde ha besinnat detta före valen och beredt sig att der göra den förtroliga alliansen mellan den stela ortodoxien och den fanatiska pietismen segern stridig. Vi skola emellertid ej här söka ställa kyrkomötets horoskop. Vi vilja hoppas det bästa, men vi göra oss ej nägra illusioner Det program för mötet, som en högkyrklig universitetslärare framlagt, ha vi förut omnämnt: der erkännes åtminstone tillvaron ai åtskilliga brister, som behöfva afhjelpas, mer vår oförgripliga mening är, att man ej möter tidens kraf genom att rätta ett anta semipelagianska uttryck i psalmboken och dylikt. På sitt sätt torde väl ock kyrko herden L. Landgrens afhandling om Der svenska kyrkans närvarande ställning, des: farhågor och förhoppningar, vara att ans såsom en ännu konservativare fraktions pro. gram. Det är också ännu-mindre egnadt at ingifva några förhoppningar om, att möte skall främja ett förnuftigt framåtskridande Dock — att sysselsätta oss med en förfat tare, hvilken utan vidare behandlar såson en kristendomens hatare och förföljare en hvar som afviker från statskyrkoläran elle sätter sig upp mot prestväldet; hvilken lyse i bann såsom smädeskrifter, alla de ve tenskapliga arbeten, som föra kritikens fackli lin i det svarta dogmfävgelset; hvilken låte lciviläktenskapet vara ett första steg på de ) väg, der nästa station heter konkubinat oc Iden derpå följande är ritu ferarum; — att vi I dare sysselsätta oss med en sådan författare vore att väl hårdt pröfva våra läsares tåla mod. Hvad anklang sådana läror kunn I vinna å kyrkomötet, derom skall det sjelf I snart upplysa oss och allmänheten.