Aftonbladet – 3 september 1868, sida 2

en då blott 30-åriga bibelkommissionens! roföfversättning — förkastad. i ÅA 1823 års riksdag väcktes omsider fråga : m granskning af 1686 års kyrkolag, och till: let ändamålet förordnades följande år den k. kyrkolagskomiten. I dess slutliga beänkande af år 1846 föreslogs inrättandet af tt kyrkomöte. Kyrkolagsfrågan hviladeselan i domkapitlen och hos regeringen till (853—1854 årens riksdag, då Hartmansdorff ramkom med sin förut nämnda motion och kets ständer erhöllo kännedom om hvad i imnet vore förberedt, men riksdagen sköt irendet ifrån sig, för att få det än ytterlivare beredt af K. M:t. Någon allmän revision af kyrkolagstiftningen har, som bekant, ej heller sedermera egt rum, men under representationens nästa möte 1856—1858 företogs frågan om kyrkomöte till särskild behandling, och genom skrifvelse af den 6 Mars 1858 anmälde rikets ständer en författning angående allmänt kyrkomöte, som de utarbetat och för sin del antagit. Hufvudsakligen på grund af formella brister nekades stadfästelse å detta förslag. Nästföljande riksdag 1859—1860 gick förbi, utan att något förbättradt förslag från regeringens sida afhördes, men den derefter följande fick mottaga en proposition i ämnet af den 11 November 1862; — det var två månader före propositionen af den 5 Januari 1863 om antagande af ny riksdagsordning och dermed sammanhängande ändringar i regeringsformen. Och sålunda kom författningen af den 16 November 1863 till stånd. Den skall nu stå sitt första prof. Valen till mötet ha, efter hvad det vill synas, ej varit med något allmännare eller lifligare deltagande omfattade. Utom det indirekta valsättet, hvilket naturligtvis i detta, som i andra liknande fall förlamat intresset, kunna ock anföras andra förklaringsgrunder till den visade likgiltigheten, som vi emellertid måste ogilla och beklaga. Bland dessa andra skäl draga vi ej i betänkande att främst nämna den i följd af blott alltför välbekanta förhållanden hos folket djupt rotade misstron, att något nämnvärdt, mödan och kostnaderna något så när uppvägande godt skulle kunna vara att vänta af en representativ församling med den prelatensiska arakter, det svenska kyrkomötet med sina tretton sjelfskrifna statskyrko-dignitärer onekligen eger. Med denna misstro förenar sig på åtskilliga håll en viss ovilja mot hela institutionen, emedan den, såsom man förmenar, onödigtvis förstärkt makten af det presterliga motståndet mot kyrkliga reformer. Före representationsreformen kunde nemligen de tre verldsliga stånden, mot presteståndets nej, besluta kyrkolagsreformer. Men i samband med folkrepresentationens ombildning antogs en förändring af regeringsformens s 87, som lemnar kyrkomötet veto mot kyrkolagsändringar. Man fann sig i denna betydande eftergift, såsom pris för presteståndets bifall till representationsreformen; — då det sedermera visade sig, att detta bifall alls icke berodde af några som helst kyrkliga garantier, utan endast utgjorde ett osjelfständigt bihang till adelns beslut och, om detta utfallit i annan riktning, skulle uteblifvit, så är det lätt förklarligt att man fann det i god tro, utan någon nytta, erlagda priset alltför högt. Vi yttra oss ej om befogenheten af detta sätt att räsonnera, vi endast konstatera, att häri en grund till ovilja mot kyrkomötesinrättningen är att söka. Vidare må man ej alltför mycket förundra sig, om en stor del af lekmännen under de snart fem år, som förflutit sedan November 1863, i stället att göra sig förtrogna med den ifrågavarande institutionens uppgift och betydelse, snarare glömt detta bihang till representationsreformen. Ty i sjelfva de presterliga regionerna, der ju tillförene så mycken nitälskan för en särskild kyrklig representation tidt och ofta lades i dagen, har man ju varit så föga angelägen att begagna sig af denna så lifligt eftersträfvade inrättning, att man, ehuru det är konungen obetaget att när han vill sammankalla kyrkomöte, och ehuru han antagligen gerna skulle gått en från presterskapets sida derom uttalad önskan till mötes, dock låtit i det närmaste hela den tid förflyta, inom hvilken kyrkomöte lagligen måste samlas, utan att med ett ord förråda att man ansåge den kyrkliga representationen ha ett annat ändamål, än att upptaga ett nummer i Svensk Författningssamling. — Ytterligare måste en af blott sextio medlemmar, hvaraf inemot en fjerdedel sjelfskrifne, bestående församling förefalla alltför lätt, om vi så få säga, föl att uppbära sina maktpåliggande ärendens mångfald, så mycket mer som ett blott fyra veckors sammanträde hvart femte år snarare är att förlikna vid ett uppvaknande, ryckvis och för några ögonblick, hvarefter den sedvanliga dvalan åter inträder i sina suspenderade rättigheters fulla bruk, än lemna någon utsigt till ett kontinuerligt reformarbete. Den terräng — så räsonnerar man — som det tilläfventyrs ena gången lyckas att genom en utredande och upplysande debatt bringa den stela konservatismen att afstå återtager den igen under den långa mellantiden, då den undanslipper den besvärligs I bearbetningen med skäl och bevis, hvilks den, ansigte mot ansigte med reformvännerns på mötets rum, ej kan undgå att lyssna till och som den då, bevakad och kriticerad a den allmänna uppmärksamheten, ej kan ignorera, utan måste antingen på samma sät afvärja eller ock mer eller mindre öppet böj sig för. Slutligen finnas de som, med full erkännande af en kyrkorepresentations lämplighet för en fri kyrka i en fri stat, förkast: hela institutionen, när och så länge son kyrkan, såsom i Sverge, icke är någo Jannat än en statsinrättning. Vi ha här refererat de betraktelser, son höra göras gäl bo frön dog anmnt