Aftonbladet – 3 september 1868, sida 2

— VV Ja, det är som man tar det. Vi få aldrig många bref, men långa och trefliga i stället. Egentligen är det bröderna som skrifva. De äro så snälla och hyggliga, så det kan pi aldrig tro! Den glada flickans ögon tindrade när hop berättade detta. Ja, nicdgaf jag, de måste verkligen vara snälla, efter de så ofta skrifva hem. Det brukar annars inte vara gossars vana. Vackra gossar, log hon. De äro längre än pappa. Den ena är löjtnant och den andra kadett, och löjtnanten är dessutom förlofvad. Och ändå skrifver han hem! Det tror jag, det! Gud vet om fästmön får ömmare bref än mamma. Ni kan aldrig tro hur de hålla af henne. Jag tror ej det finns någonting som de ej tala om för henne; hon är riktigt deras samvete, såväl som allas vårt derhemma. Två klara tårar stodo i flickans ögon och passade så väl till hennes leende, ty hon log ändå. Jag kom mig ej för att säga något, ty jag blef så varm om hjertat. En mor som äl så älskad, så ihågkommen af sina barn, äfven sedan dessa kommit ut i verlden, måste vara någonting utomordentligt. Och vet ni, fortfor flickan, hvad som mest misshagade mig i Stockholm? pNejp. Deras ogästvänlighet. Jag bodde hos mina slägtingar, som, inom parentes sagdt, räknas för riktigt fint folk. De ba till och med varit å hofvet, som de deruppe tycka är så rart en ändå, kan ni tänka er det, händer det at! de ibland icke vilja se sina förnäma bekant. skaper när dessa komma och helsa på Ja; (REN ne Eg dvd å 7