Aftonbladet – 3 september 1868, sida 2

STOCEHOLM den 3 Sept. Första allmänna kyrkomötet, enligt förordicgen af den 16 November 1863; samlas i lag. Från och med nästa söndag skall af ;resterskapet uppläsas den bön för dess förandlingars lyckosamma gång, hvarmed reseringen funnit lämpligt att öka kyrko-rituaet. För vår del helsa vi detta sammanträde vt svenska kyrkans ombud med den önskan, utt mötets öfverläggningar och beslut måtte comma att stå i samklang med, eller dock ej ultför knappt tillfredsställa den stora majoitetens af folket djupast kända behof, liflivaste önskningar och med otvetydig lifskraft rambrytande eller redan rotfästade åsigter i le ärenden, mötet har att handlägga. Hvem som eger om än blott den ytligaste kännedom om Sverges kyrkohäfder vet ock, att en kyrkorepresentation ej är något helt och hållet nytt i vårt land. Af detnusammanträdande kyrkomötets föregångare höra dock till medeltiden alla, med undantag af de ett eller två, som träffas vid den i Nordens historia långt framskjutna gränsen mot nyare tiden. Den lärde forskare, som enligt lagens bud och statskyrkorangens höga anspråk är sjelfskrifven att leda 1868 års kyrkomötes förhandlingar, har riktat samlingen af i våra dagar ur arkivernas gömmor framdragna källskrifter till Sverges historia med dessa medeltidsmötens beslut (Lund, 1841), och i sin latinska inbjudningsskrift till teo-: logie-doktors-promotionen i Upsala 1860 har han omtalat dem, som tagit befattning med borgerliga ärenden, i en kortare allmän öfversigt, hvilken meddelar ej ointressanta drag. De, som nu strängt hålla på en kyrkobibel, hvilken i sanning är värre än latin för menighetens ögon — ty den lockar och gäckar — kunna t. ex. här inhemta ett minnesvärdt beslut af provincialsynoden i Söderköping 1441, att Pater noster, Ave Maria och Credo skulle öfverflyttas till modersmålet, och denna öfversättning hvarje sönoch helgedag af presten uppläsas inför menigheten. Begripligtvis är det ej af förkärlek för medeltidens andliga atmosfer, vi påminna härom; men det faller ossin, att tider kunna gifvas århundraden senare, då luftvexlingen i kyrkan ej är synnerligen mycket bättre ordnad, än då. Med reformationen försvann kyrkorepresentationen: dess sista lifsyttring var att formulera och befästa reformationsverket. Den grundlige historiker, som bröt den säkra vägen till kännedom om vår ståndsförfattnings ursprung och utveckling, lemnar i sitt posthuma verk Om svenska representationen i äldre tider, (sid. 106) oafgjordt, hura det möte i Stockholm 1577, der presterskapet antog liturgien, bör betraktas: såsom ett kyrkomöte eller såsom en vanlig riksdag. Skall det räknas tillhöra det senare slaget, så återstår för tiden efter reformationen blott det berömda Upsala möte af 1593, då den rena evangeliska lära, om hvars verkliga innehåll våra bekännelsetrogne ligga i oslitlig inbördes fejd, bekräftades, och hvilket mötes beslut hör med till de symbola, som så många änvu förpligtas att besvärja, hvilka ej ens veta hvad det är som i dem förklaras för sannt. Från denna tid finnes ej mer någon kyrklig representation — mer och mer öfvergick kyrkan till en blott och bar statsinstitution, för ett ögonblick mera allvarsamt oroad af kalvinismen, men eljest ej synnerligt besvärad af anfäktelser, med hvilka ej kunde göras kort process, såsom när hon afrättat, eller i fängelsehvalfven lefvande begrafvit, eljest af vigtigare frågor temligen obehindrad att gifva sina skolastiska tendenser fritt lopp. Tagen i statens tjenst, representerades hon af riksdagen och slumrade lugnt under lagens skyddande svärd. Väl sökte riksdagspresteståndet att, med sjelftagen myndighet, upphäfva sig till ett slags allmän kyrkorepresentation, under namn af rikskonsistorium, som tillvällade sig en viss domsrätt, och till hvilken vädjades från domkapitlen; men detta äfven så kallade rikskapitels maktutöfning förbjöds 1686 af Karl XI, så att endast ett bleknadt minne häraf, från den tid då presterskapet var både oppositionelt och myndigt, sedandess stått qvar i de så kallade eleri comitialis cirkulärer, som vid hvarje riksdags slut utfärdats till samtlige biskopar och domkapitel. Hur m cket dessa cirkulärer, som åtminstone sedan 1604 finnas i oafbruten följd och sålunda utgöra en i qvantitativt hänseende respektabel litteratur, än må i äldre tider ha erinrat om synodalbeslut, såsom Knös i sitt arbete om svenska kyrkoförfattningen säger, så ha de dock under de sista par hundra åren, eller efter Karl XI:s nyssnämnda förbud, ej egt någon förbindande giltighet eller varit att betrakta såsom en kyrkosynods lagstiftning. För öfrigt äro de en frukt af det mer till afsigten än till resultatet förtjenstfulla författarskap, hvars alster äro predestinerade till att — icke läsas. Väl stadgade 1686 års kyrkolag om prestmöten. Men såsom ersättning för en kyrkorepresentation kunna de så mycket mindre anses, som de, oafsedt att de omfattat blott hvar sitt stift eller superintendentia (K. L. 25, 1), föga befattat sig med några vigtigare ärenden. Ej utan skäl anmärkte von Hartmansdorff i sin bekanta motion om kyrkomöten, hurusom prestmötena förspilla tiden med dagliga predikningar, hvilka borde för presterna sjelfva vara mindre behöfliga, och för öfrigt ha gästabuden dervid spelat en roll, som väl torde låta Tegners yttrande om biskopsvisitationerna utsträckas äfven till Iprestmötena, att de nemligen skada magen I mera, än de gagna församlingen. Lika litet I hade de församlingar af presterskapet, som vid 1693 och 1793 årens jubelfester egde rum, karakteren af kyrkomöte, om än den förre föranledde påbjudandet af en ny handbok, och den senare gjorde sitt bästa, för att få Mette tgntn Te bRE RARE AAA TA rn — I Ja, det är som man tar det. Vi få alOO m AA eller landsförvisat affällingar och kättare;