Aftonbladet – 31 augusti 1868, sida 3

het främja den stora frågans lyckliga lös ning. Redan nu erkänna tre fjerdedelar a de civiliserade nationerna guldet såsom mynt fot. Det kan hända att i denna fråga d fåtaliga nationerna utöfva lika stort inflytande som de mera talrika. Men den, son vill ntöfva något inflytande på den internationella myntreformen, må ej framställa ett så anspråkslöst förslag, som att med bibehållandet af danska Rigsdalern indela densamma i hundra i stället för nittiosex. Detta förslag i och för sig innebär ingen förbättring, ty det skulle afdagataga den danska markräkningen, som är bättre än Rigsdalerräkningen, och de danska Fireskillinger hvilka visst nog mer än något annat värdebegrepp ingått i det danska folkmedvetandet. Detta förslag har syskontycke med det enstaka förslag, som gjordes af svenska regeringen år 1847, men som af decimalsystemets vänner här blef motarbetadt och afslaget. Det innehöll nemligen endast att den svenska qvartspecien skulle delas i hundra cent utan attnägon decimalindelning då ifrågasattes för mått, mål och vigt. Hade detta örslag antagits hade man visserligen icke år 1855 i sin helhet kunnat införa decimalindelningen. Såsom ett bland skälen att skaffa sig en annan räkneenhet än den danska Rigsdalern, bedja vi få nämna, att skillingen, äfven om den vore 2100 i stället för !96 af riksdalern, är för stor såsom lägsta enhet, och att det är högst obeqvämt att behöfva begagna halfvor i sista kolumnen af en räkenskap. Den förlust i statsinkomsterna, kommissionen befarar, förekommes genom en omarbetning af taxor, hvilken i alla fall tid efter annan måste ega rum hos hvarje nation med sjelfbeskattningsrätt. Detta skäl förefaller oss således nog obetydligt. Om vi, således icke funnit kommissionens positiva förslag antagligt, och om vi emot kommissionens uppgift, att det danska hufvudmyntet i allt väsentligt moiSrarar nästsränsande länders, måste görNden erinran, att den svenska specien tyvärr icke motsvarar len danska, utan är tre öre mera värd, hvargenom en fortgående förlust ådrages svenskarne just i den dagliga beröringen med våra danska vänner; så kunna vi ej annat in gerna inregistrera kommissionens varma välönskningar för det metriska systemets största nöjliga utbredning och försäkran att när annländerna, med hvilka Danmark står i iflig förbindelse, hafva infört det franska myntystemet, man då vill i Danmark återupptaga rågan. På dessa förklaringar, till hvilka inansministern anslutit sig, bedja vi få taga: asta. Och sedan Sverge, som bör och kan öra förändringen utan någon pekuniär uppppoffring, utfört densamma, och Norge, som allt praktiskt utförbart gerna ansluter sig ill framåtskridandets sak, antagit en myntot af guld, hoppas vi att Danmark icke kall intaga en afvaktande ställning i afeende på — Preussen. Utsigterna i Dannark för den internationella myntreformen nse vi således icke så otillfredsställande om Feedrelandet, men nog tål det att denna, åväl som så många andra stora frågor, håls vid lit genom den periodiska pressen äfen i Danmark.