Aftonbladet – 31 augusti 1868, sida 3

låta glädjeflamman i sitt eget öga tända upp hans. En enda liten nick säger då mer än tusende ord, en tår är det högsta fröjdebudskap. Man ville taga allt lefvande i famn för att dela med sig af sin lycka. Visst och sannt är att jag kände en barnslig benägenhet att hoppa ur och smeka de små blå och hvita blommorna vid vägen, som följde oss så troget och skådade upp till oss så blidt. Men jag nickade åt dem, sägande i mitt hjerta: i morgon skall jag gå omkring öfverallt och helsa på er och era sköna systrar och de nickade igen och sade: välkommen, tack för det! Snart voro vi framme vid det vänliga tjellet. Det var ingen stor, ståtlig landtgård, kära du, men du behöfver icke mista intresset för det. Det var i stället så enkelt, så hjertligt och hemtrefligt: En liten rödmålad envåningsbyggning med ett par gafvelrum; ett ar dito rödmålade miniatyrflyglar;, några ikupor; en gräsrundel på gården; några stora almar; en liten å, som rann förbi gafvelfönstret och som var kantad med den mjukaste, yppigaste vass. Några höns som gingo der och sprätte vid sidan om gården förhöjde taflans effekt, äfvensom en rödblommig, barbent piga med ljust hår och som bar en mjölkspann in i ena flygeln. Värdinnan stod på förstugobron och neg.och såg så blid ut i aftonsolens skimmer. Man hade just håg att ta henne i famn. Hennes vackra, hemväfda klädning harmonierade så väl med den landtliga enkelheten omkring henne, — Ett par trinda, rosenröda barnansigten tittade fram bakom hennes kjol, men drogo sig blygt tillbaka vid åsynen af de främmande. Vi blefvo så hjertligt välkomde och omb att stiga in, Inga betjuter. stud as at ni Utrrätik ty