Aftonbladet – 29 augusti 1868, sida 2

bildning, om han ej skall bli ställd utom den tid, i hvilken han är satt att verka, och sålunda förfela sin uppgift. Det vore önskligt, att man ville behjerta, hvad en man, somls Esaias Tegnår, i detta ämne yttrar i ett bref ill Franzen. Så länge presten, säger han, r främmande för något, som ingår i den allmänna bildningen, blir han sjelf, och med honom den lära han förkunnar, öfversedd och föraktad. Hvaraf kommer det annars, att de så kallade bildade klasserna så gerna roa sig på prestens bekostnad, ja på religionens egen, om icke deraf, att de känna sin öfverlägsenhet i dagens, låt vara ytliga, men dock oumbärliga odling? Med den ultraistiska kristendom, som nu börjat komma, på modet, med uppkoknvingen af dogmer, som hvarken förekomma i bibeln eller i förnuftet, afbjelpes icke det onda, men väl kunde det, åtminstone till någon del, afhjelpas derigenom att presterna ställdes på den plats i afseende på tidens kunskaper, som de fordom innehaft. Ett kristligt sinne, utan all lärdom, är tillräckligt för åhöraren, men ingalunda för hans lärare. Derför är mig ingenting vidrigare, än en okunnig prest: det är som en blind målare eller en halt dansmästare. Detta om prestens ställning och prestbilddingens förhallande till samtiden i angeligenheter af verldslig art — om vi nu skola begagna denna föga egentliga benämning. Vända vi oss härefter till den frågan, hvilken hållning det svenska presterskapet intager gentemot tidens vetenskapligt-teologiska arbete, månne då den anblick, som möter oss, är ljusare? Innan vi besvara detta spörj mål, torde det ej vara ur vägen att påminna om, huru man i länder, der den religiösa forskningen i v dagar antagit karakteren af en den menskliga odlingens lifsfråga, uppfattar vigten och betydelsen af den protestantiske prestens sjelfverksamma, oförtrutna deltagande i de med hvarje dag sig vidgande undersökningarna på de religiösa och kyrkliga frågornas mark, Hvad bättre vittnesbörd härom skulle vi väl vara i stånd att anföra, än ett yttrande i ämnet af den berömde Heidelberg-professorn R. Rothe. Vid ningens konstituerande sammanträde i Karlsruhe den 19 April 1865 höll han ett föredrag om behofvet för den praktiske presten att taga del i nutidens vetenskapligt-teologiska arbeten 3), uttalande sig bland annat som följer: Jn teologi är naturligtvis allid ett behof för kyrkan, särdeles den evangeliska. Hon måste klart och tydligt veta, hvad hon är och hvad hon will, och utan vetenskapen kan hon det ej. Och i all hvilka ju endast derigenom kunna vara hennes organer, att detta vetande lefver hos dem klart och tydligt och såsom energisk vilja. Men de grad angår. I allmänhet åtskilja vi öfverhufvud två slags tider i historien, och så äfven i kyrkans. Det gifves tider, då kyrkan blott och bart fortsätter ett redan grundadt tillstånd. I sådana tider kommer det företrädesvis endast derpå an, att fortplanta det under allmänt erkännande bestående. Men emellanåt komma tiderymder, då utlefvadt och derför ohållbart, och då inom henne ett nytt, som redan mycket länge förberedts, vill bryta fram och taga form. Det låter sig redan på förhand förutsägas, att sådana epoker ej skola uteblifva inom kyrkan. De kunna alls icke uteblifva, om eljest kristendomen är en historiskt verkligen, om än aldrig så långsamt, med framgång ombildar verlden enligt sina idter. Detta verk måste, emedan det enligt historiens väsende är en utveckiing, fortgå i olika stadier, hvilka afllösa hvarandra och af hvilka hvarje följande nytt aldrig annorlunda kan få plats, än på det föregåendes ruiner. Dessa förvandlingar måste naturI ligtvis framför allt äfven teologien vederfaras, och I det just också i hennes innersta medelpunkt, iden den badensiska vetenskapliga predikantföresynnerhet är det ett behof för kyrkans tjenare, l. olika historiska tidehvarfven föranleda dock härvid ganska bestämda olikheter, hvad behofvets: man känner att kyrkans häfdvunna tillstånd är: verksam makt, om den eljest vill ombilda samt : om Kristus. I tider af detta senare slag är nu ögonsynligen det teologiska arbetet i en alldeles eminent grad lett lifsvilkor för kyrkan. Men det antager ock Jaf det förra slaget. Det gäller ju ej mer blott den lefvande fortplantningen af det, man eger såsom obetviflad sanning, utan framför allt det traditionellas ombildning i nya former, sådana sig vara verkliga former för det i dem förvarade innehåll, klart begripliga och hållbara. Ju fredligare denna ombildning försiggår, dess bättre; men fullkomligt fredlig kan den ej blifva, om den skall bli grundlig. Dess uppgift delar sig i tvenne riktningar. Å ena sidan måste kyrkan ur sin förutvarande, förvittrade teologi genom sitt vetenskapliga arbete utveckla en ny, och å den andra måste detta arbetes resultater af. henne meddelas åt och göras tillgängliga för den icke teologiskt bildade delen af kyrkans medlemmar, som ju utgör det ofantligt öfve: nde flertalet. Detta senare åliggande är naturligtvis vida vägnar svårare, det kan, hvad af sig sjelf förstås, ej aflöpa utan djup skakning af religiösa öfvertygelser, äfven de heligaste, och ej utan svår kamp och samvetsnöd. Hvem af oss skulle ej ha den smärtsammaste medkänsla häraf, hvem ej önska undvika det, om det på något sätt vore möjligt. Men att öfverhufvud icke alls vilja gripa verket an, för de dermed förbundna lidandens, farors och svårigheters skull, det vore just endast att med fullt medvetande prisgifva kristenheten åt ett oundvikligt, efterhand skeende, fullständigt aflägsnande och skilsmessa från kyrkan, samt i viss mån från kristendomen sjelf. Denna uppgift tillkommer nu i alldeles öfvervägande grad de praktiska presterna och kyrkvembetsmännen. Men tydligen kunna de endast då vara henne vuxna, när de personligen taga lifiig del i det teologiska arbetet. I sådana tider är derför den allvarliga sysselsättningen med teologien, liksom vetenskapligt arbete i allmänhet, på ett alldeles egendomligt och eminent sätt en uppgift för den praktiske presten, och det just från synpunkten af hans omedelbara kall, hvilket han derförutan just i hufvudsaken ej kan fylla. Att nu vi lefva i en sådan tid, det är obestridt. Och dertill stå vi ännu just i första början af en ny utveckling, i det skede, som företrädesvis betecknas deraf, att tillsvidare det hittills häfdvunna relativt, gauska formlöst. Alla erfara vi lifligt denna vår ställnings förlägenheter ; men låtom oss ej taga miste om deras beskaffenhet. De äro ej I några kristendomens, utan blott det kyrkliga embetets förlägenheter. Men i ogemen grad förstärkas de särdeles derigenom, att kyrkan, i sin nuvarande kris, Hittills gjort så ytterst föga, för att sätta församlingen i kännedom om denna hennes inre kris, upplysa församlingen om dess historiska motiver och sammanbang och om de hittills vunna resultaterna. I hvilken ställning befinner sig då presten till sin församling. Den häfdvunna kyrkliga lärotraditionen är notoriskt sönderfallen; att en ny kyrkans gemensamma öfvertygelse ännu ej finnes till, är lika notoriskt: hvad skall han nu lära sin församling? Skall han icke dess mindre inför henne hålla fast vid den gamla traditionen? Men — jag talar blott om dem, hvilka erkänna sukernas förut beskrifna t.listånd i kyrkan såsom faktiskt — han kan det ju ej bona fide, ban kan det ju ej såsom man af ära. Hvad kan väl presten vara för sin församling, om hon. ej kan hysa förtroende till deu öfvertygelses subjektiva visshet, till hans bona fides? Ett sådant förfarande vore för öfrigt alldeles oförståndigt. Det hjelper ej här, om man söTar fär Salratanlasar färhomlisa det verkliga förfullkomliga ärligheten af det, han lärer, till hanss nödvändigt en helt annan karakter, än under tider nemligen som inför den nya generationen bevisal råkat i upplösning, men det nya, som vill träda i det förvissnade gamlas ställe, ännu företer sig, -— VG Mt — 2