Aftonbladet – 29 augusti 1868, sida 2

luggande med satser, som icke äro någon d lära för lifvet, vare sig det timliga eller evi-1!s ga, utan en skollexa. Så träder presten i op-e position mot allt, som man på det hållet pläli gar sammanfatta under den förkrossande be-0 nämningen af tidsandan. Först då, när man k fasthäller religionens praktiska karakter, kan n det nemligen bli fråga om att låta den gefi nomtränga, förädla och lyfta menniskans hela lif och att fylla det svindlande svalget mellan s de hälfter, hvari statskyrkoläran låter det sönderfalla. Den andra hufvudorsaken till presternas fiendskap mot tidens reformsträfvanden finna vi deri, att de i följd af hela arten och syftningen af sin bildning ej varit i stånd att fatta och förstå dem, På basis af de torftigaste, humanistiska skolstudier, till det mått som för studentexamen nödtorfteligen kräfves, bygger man omedelbart en rent elementär teologisk bildning. Väl hörde vi för några år sedan en teologie professor förklara, att prestbildningen i senare tider gått någorlunda framåt, samt att genom en då föreslagen s. k. teologico-filosofisk examens inrättande skulle ett stort steg tagas till prestbildningens upphjelpande 1), men vi måste bekänna, såväl att ett ganska träget aktgifvande på förhållandena ej försett oss med ett enda faktum till stöd för den förre utsagan, som att den senare förutsägelsen hvilar på mycket illusoriska grunder. Sedan den anförda afhandiingen skrefs, har det ifrågasatta kunskapsprofvet blifvit inrättadt genom K. M:ts skrifvelse till kanslersembetet af den 3 Mars 1865, som stadgar att de, som vilja egna sig åt presterliga eller teologiska studier och ej tagit filosofie kandidatexamen, skola aflägga en teologicofilosofisk examen, omfattande latinskt stilprof, latin, grekiska, hebreiska, teoretisk filosofi och historia, i hvilka ämnen skola ådagaläggas godkända insigter enligt den för juridicooch medicofilosofiska examina gällande måttstock. Att föreskriften om detta kunskapsprof ej ovilkorlig; att intilldess annorlunda förord de, som i afgångsexamen från elementarläro verk approberats i latin, grekiska, hebreiska, historia och filosofisk. propedevtik, eller som Ji studentexamen enligt de före 1864 gällande föreskrifter approberats i samma ämnen, kunna i teologiska fakulteten inskrifv teologico-filosofisk examen, dervid d gå miste om det tjenstår, som te as utan e dock ologicofilosofie kandidater ega att tillgodoräkna att slutligen de, som ej i studenteller atTgångsexamen approberats i samtliga de nämnda ämnena, ega att inlör vederbörande examinatorer förbättra betyget i det eller de ämnen, der det är underhaltigt, och så utan vidare inskrifvas i teologiska fakulteten; — vid allt detta fästa vi ringa eller intet afseende, emedan sjelfva denna för blifvande prester införda humanistiska preliminärexe men synes oss, såsom medel för prestbildningens höjände, till alla deiar förfelad. La tinskrifning och några lexor itre döda språk, ur hvilka endast den, som gör dem till föremål för ett längre, vetenskapligt specialstudium, upphemtar något bildn rrad, skulle väl detta upphjelpa presternas humanistiska bildning? Historia och teoretisk filosofi nämnas väl ock, men enhvar, som något känner förhållandena, vet alltförväl, att den ojemnförligt större delen af de måhända 1 å 2år, som egnas åt denna examen, tages i beslag af de döda språkens grammatikor, lexica m. fi. hjelpredor för studiet af sauktorerna. Detta skulle vara det stora steget till prestbildningens förbättrande; — det vili en stark tro på det orimliga till, för att kunna föreställa sig något sådant. Men kanske har man betraktat dessa preliminärstudier såsom så vigtiga, ej med afseende på deras direkta resultat at större humanistisk insigt, utan blott såsom ett kraftigt medel att lättare intränga i de rent teologiska studierna, såsom de der i all prestbildning vore det väsentliga? Oss synes, att ett större eller mindre antal bockar i en latinsk stil, ett s eller mindre antal med svett och vedermöda innötta kapitel af Gamla testamentets grundtext 0. s. v. betyda ofantligt litet för den teologiska bildningen. För den stora mängden af prester är läsningen af Nya testamentet på grundspråket och af ett litet pensum, hebreiska intet annat, än en humbug. en af dessa urkunder är filologens sak, och lolog är eller blir. man ej derigenom, att man för en stundande examen, med kyrkobibelns eller någon annan öfversättning vid sidan, lär sig explicera novum testamentum eller ett par tjog af Davids psalmer. Den härpå förslösade tiden kunde bättre användas för prestbildningen. — Det är ej med de för examen innötta och snart glömda glosorna ur språk, der hans insigter äro blott elementära, som presten, trädande ut i lifvet, förstår att utveckla, försvara, sprida den lära, han skall förkunna. — Det är ej med ning han kan finna sig till rätta och häfda sin plats och sitt anseende i beröringen med de dagens stora frågor på vetenskapens och samfundslifvets område, som från alla håll tränga sig på honom, och för hvilka han ej kan vara mmande, utan att deraf i sin verksamhet förlamas. Ilvad en dansk prest och skolman nyligen yttrat, att skolan ej kan lösa sin uppgift, utan att taga hänsyn; till de andliga makter, som röra sig i tiden 2), skulle det ej gälla äfven om pr sten och hans uppgift? ltt kristligt lif — säger vidare den nyss anförde danske presten — består ju deri just, att hela lifvet efterhand genomtränges af kristendomens anda; och derför måste vi känna dessa andliga lifsmakter. I vår tid är det särskildt två sådana andliga kulturströmmar, som gifva menniskolifvet dess innehåll. — Den ena är framkallad genom den kulturuppgift, som vår tid med en omätlig energi omfattat, att nemligen menniskoanden skall göra sig till herre öfver naturen. Den andra sättes i rörelse genom nationalitetsidcen, särskildt i den form, den fått här hos oss, såsom folkfrihetens ide. Till dessa två ideer, om menniskans herravälde öfver naturen samt om frihet och nationalitet, låter så godt som allt, som rör sig i tiden, sig hänföras. De äro båda väsentliga sidor af den ide, som redan från förre århundradet satt hela menskligheten i rörelse, nemligen humanitetens ide, och då denna med få ord Kan uttryckas så, att menniskans bestämmelse ligger i hennes eget namn, i den fordran att hon skall vara menniska, så se vi redan häraf, huru när dessa ideerv träda i beröring med kristendomen, som också just fordrar, att menniskan skall utveckla sig eftar dot Clnde holätr gom I henne kar Ja Den sjelfständiga forskningen i och tolknindessa slarfvor afen förment humanistisk bildna anm mm SRK TLL