Aftonbladet – 29 augusti 1868, sida 2

BE den 29 Arg. STOCEM Frågor för SArkomötet. nL. Prestbildningen. Om ymnig tillgång å examensreglementen vore en säker: borgen för god undervisning och behörig embetsmannabildning, så skulle man visserligen ej ega fog till klagan öfver vare sig den förres eller den senares beskaffenhet i detta examinas och pappersmeriternas förlofvade land. Men så inrättade kunna kunskapsprofven vara, att denna borgen blifver allt utom tillförlitlig. I synnerlig grad torde det gälla om de lagstadgade garantierna för prestbildningen. Och om vi påstå, att presternas bildning i allmänhet står på en betänkligt låg ståndpurkt, befara vi ej motsägelse från någon, som ej är alldeles obekant med de verkliga förhållandena, eller ock betraktar hvarje åt det hället riktad granskning såsom otillåtlig närgångenhet mot det heliga. Det har funnits en tid, men den är längesedan förbi, då den högre bildningen i allmänhet var samlad inom embetsmännens leder, och då presten vanligen i det hänseendet var hufvudet högre, än hans församling. Detta har förändrats ej blott på det sättet, att embetsmännen i allmänhet och presterna isypnerhet numera utgöra en minoritet bland dem, som ega en genom de studier, hvilka tillhöra den högre bildningen, odlad intelligens; utan ock så, att denna bildning, utanför presteståndet, fatt ett väsentligen nytt innehåll, sedan den nya tidens sträfvanden med oemotståndlig makt brutit det fordna klassiska enväldet i skolorna. Liksom en allmännare utbredd bildning, stående i jemnbredd med eller högre, än presternas, i våra dagar ej längre medgifver dem att intaga en sådan öfverlägsen, auktoritetsmässig ställning, som förr, i förhållande till församiingen, så ha ock det moderna samhällslifvet och den moderna vetenskapen, med sina nya uppgifter och intressen, ledt den bildade allmänheten in på nya banor och områden, me dan presterna fortfarande röra sig på de helt andra, som en konservativ tradition åt dem anvisat, och som äro genom en djup klyfta skilda från de förre. Kan väl ett sådant tillstånd i längden försvaras, har det ej redan fört svåra olägenheter med sig, kunna ej många af kyrkans värsta refvor derur härledas? Enhvar vet, huru det öfvervägande antalet af prester under den sista halfsekelsperioden af vår historia ställt sigi bitter och envis fiendskap mot allt det, som folket lifligast önskat och sträfvat efter, mot allt det, som utgör innehållet af femtio års framåtskridande samhällsarbete. Söker man en förklaring af detta förhållande, så stannar man vid tvenne hufvudorsaker. Den ena är — hvad man nästan oupphörligt stöter på, så snart fråga är om det religiösa och kyrkliga tillståndet — kyrkolärans förvända uppfattning af kristendomen, hvarigenom den senare vanstälts och förvandlats från en praktisk uppgift för och under menniskans hela lif till en samling. af teoretiska antaganden och sofistiska spetsfundigheter. Härmed har följt, in praxi, en ohjelplig dualism mellan det-religiösa och det s, k. verldsliga lifvet, hvilka fatt hvar sina områden, verksamhetssätt, yttringar. Det förre har urartat till sbekännelsen, kyrkogång, slentrianmässigt bruk, för ordningens skulls, af sakramenterna, på vissa lertill bestämda dagar, med ett ord till detta formoch skenväsende, som rättvisligen brännärkts med namnet söndagskristendom,, Ju mera. korrekt allt detta utöfvats på sina bestämda rum och tider, ja mera noggrannt en a med eng medlem, såsom en laglydig och vjal med rgare vent Och anstär; uppfyllt