Aftonbladet – 29 augusti 1868, sida 2

varom han har att lära. Men en sådan eger inen af sig sjelf, enhvar måste sjelf förvärfva den, ch vinnas samt försvaras kan den ej utan allvargt vetenskapligt arbete. Här kräfves ovilkorlien hans anletes svett i vetenskapens verkstad. Vi måste absolut ned i vattnet, vi måste lära imma i den nuvarande teologiens höga vågor. Vär even på oförtrutet och modigt veteskapligt urbete hvilande personliga öfvertygelse om de kristiga tingen, är det, som nu för tiden våra församingar egentligen söka hos oss, sina prester. Och le ha en helig rätt, att söka det hos oss, att forIra det af oss. Vi ha anfört ett yttrande af samtidens törste teolog,. Vända vi nu åter till den uppställda frågan om vårt presterskaps förvällande till samtidens vetevskapligt-teologiska arbete, så torde vi till dess besvarande ;ndast behöfva härvisa till den litteratur, som utgör alstren af de svenska kyrkoteolornas forskningsanda och forskningsflit. Den sar dem vara främmande för hela det oerhörda teologiska och kyrkliga ombildningsarbete, som sedan flere årtionden pågår i andra protestantiska länder. En bekännelse, ill den grad vittrad under det ständiga, ansträngda tummande, som dess försvar kräft, att den bekännelsetrognaste bland de bekännelsetrogne oupphörligt råkar i strid med densamma och med sig sjelf, svänga de såsom sköld mot den vetenskapliga kritiken, under ett gny af bittra rop, som skall hinåra motståndaren att tala eller åtminstone dem sjelfva att höra de besvärliga argumenterna. En af våra statskyrkoteologer, professor Cornelius, som nyss skrifvit en Handbok i svenska kyrkans historia (1867) affärdar den ifrågavarande stora kulturrörelsen i utlandet med det vitsordet, att den är ett antikristiskt sträfvande, som ingenting mindre än drifvit negationen af religion och kristendom till sin spets... Som barerförare i vårt land för dessa religionsförnekare nämner han — Nils Ignell, och tillägger derpå följande, i sin korthet så vältaliga ord: äfven af andra författare har otroslitteraturen på de sista åren blifvit riktad med flere nya alster. Det är allt, hvad han i ämnet finner värdt att meddelas. Det är ett af en professor i kyrkohistorien är 1867 utgifvet, till de unga teologernas tjenst afsedt kyrkohistoriskt arbete, som på detta sätt behandlar kyrkans historia under dess märkvärdigaste tiderymd alltifrån reformationens dagar! Men ve den, som nekar att tillmäta dylikt kram karakteren af vetenskap. En annan universitetslärare, författare af en lärobok i den bibliska isagogiken, har ju uppställt den principen, att nämnda teologiska disciplin visserligen skall följa de allmänna lagarna för historisk kritik, men att målet för dessa undersökningar bör blifos en viss öfverlygelse om den heliga skrifts autenticitet, integritet och axiopistiv. Det är en beqväm princip, hvarför skulle den ej utsträckas till andra teologiens delar? Hvad Gibbon sade, att en vetenskapiig teolog väl vore den mest besatta företeelse i verlden, en kuriös hästmenniska, det kan dock verkligen, som man ser, slå in ibland, åtminstone här i Norden. Ivilken verkan en sådan de teologiska läställning till samtiden utöfvar på lärjungarne, det kan man lätt finna bland annataf det sedan ganska många år tillbaka konstaterade faktum, hvarom för öfrigt intyg tå till buds både från katedrar och predikstolar, att en stark valfrändskap eger rum mellan de klenaste hufvudena och de teologiska studierna.