Aftonbladet – 27 augusti 1868, sida 3

Luan, stirrande på doktor Richard, som återgaf blicken med ränta. Dora kände sig helt orolig och förvirrad, men sade ingenting. — Doktor Richard bibehöll det största lugn och återtog sin läsning. En bok Jåg på bordet — Dora tog upp den. Det var Epictet. Ack, aldrig hade hon känt sig mindre fallen för att lyssna till den gamle stoikerns läror än just nu. Huru hårdt, huru kallt, huru hjertlöst föreföll henne icke allt hos honom. Hon tvang tig emellertid att läsa; men halfva tiden kunde: hon ej få någon mening af de ord hon såg framför sig. Ailtemellanåt flögo hennes ögon från boken bort till doktor Richard, och hvarje gång mötte hon på vägen mrs Luans ansigte; hon satt i den beskuggade delen af rummet och betraktade främlingen med den stela, stirrande blick, som man stundom träffar hos djur, då en person, mot hvilken de icke känna sig fullt vänligt stämda, är närvarande. Denna blick, som doktor Richard icke märkte, eller icke tycktes märka, ökade ännu mera Doras nervretlighet. Hon kunde icke läsa mera — hennes oro och ängslan voro för stora; och tiden skred framåt, och ännu alltjemt satt doktor Richard och läste och visadeickenågon fallenhet för att gå. Plötsligt slogklockan tu i ett af de närmaste kyrktornen; ett ögonblick derefter upprepade: en annan slaget, och så åter en, Dora satt icke längre och läste, satt med kinden stödd mot handen och armbågen hvilaöde på bordet. Tänker han aldrig gå? Tänker han aldrig tala?s sade hon till sig själf och såg opp på lvnom nästan bedjande. enna gång såg doktor Richard. henne, Han hade till bälften slagit igensin bok, böjde sig en smula framåt och betraktade henng tted skarp uppmärksamhet; ön yn