Aftonbladet – 27 augusti 1868, sida 2

Luan lugnade sig en smula och blef lite mindre slö då det led längre fram på dagen medan mrs Courtenay blef mer och mer orolig. Hon hade med stor resignation, ja, närs nog med ett slags glädtighet, burit förluster af Doras fyrahundra om året, men ingenting om året, bragte henne till ett slags förtviflan inför hvilken Dora var maktlös. Mrs Courtenay satt och gret hela dagen och vägrade att äta, och då hon slutligen gick till sängs fortfor hon att jämra sig och klaga. Deore blef mycket orolig, då hon kom in för att st om modren sof och fann henne sittande upprätt i sängen och talande i fullständig yrsel Tant! ropade hon och skyndade tillbak: in i salen till mrs Luan, Sitt hos manmm: en stund; jag måste gå och hemta en läkare, Härpå tog hon hastigt sin hatt och sprang utför trapporna till mrs Bernard. Denna sat i all sköns lugn och ro och snarkade i si länstol, medan hennes grå katt satt på bor det och spann; det var en mycket enformig duett. Lampan stod och brann till inger nytta, ty ehuru madame Bernard hade sin: glasögon på näsan och ett halft dussin pai fstoppade strumpor liggande vid sin sida, sat hon dock, som sagdt, i en trygg sömn. De var endast en liten holländsk tafta af huslig trefnad; men likväl gaf denna enkla qvinnt i det enkla rummet, med den bruna gamlt möbeln och den gamla klockan pickande bakom dörren, Dora ett kort, skarpt stygn bjertat, Ack, hvad hon längtade efter at ännu en gång få se helsa och tarfligt väl stånd i hemmet, jemte den ljufvaste af all: menskliga välsignelser — den Jjulva, säll friden! . Madame Bernard var icke så synnerligt hård insonmatl — hon endagt slumrade, såeom ho! sade, då hon vaknade och fick se Dora st; fromför henob; vek så frågade hön goälyn