Aftonbladet – 27 augusti 1868, sida 2

Humlegården. led anledning af den nyss slutade utställningen, företrädesvis af träd: gårdsskötselns alster. Tack vare de anordningar, som vidtogos ör och vid det tolfte allmänna landtbruksnötet, kan detsamma helt visst sägas hafva ortgått och slutats till allmän belåtenhet. Land och stad, folk och individer ha deraf haft heder — mest den, som verksamt derför stått i spetsen — och utan fara för gensägelse kan det påstås, att man der sett mycket, som vi sjelfva knappt vetat eller trott oss ega eller vara i stånd till att frambringa, likasom de talrika främmande gäster, som hitströmmat, deraf kunnat finna anledning att se vårt Sverge i en bättre dager, än det varit belyst af från hinsidan Österoch Nordsjön. Det tillhör möjligen en annan plats och helt säkert en annan penna att lemna en fverblick af det, som vid detta mötes utställningar må anses i fosterländskt hänseende värdt att mest beaktas. Det fanns der mycket bland maskiner och konstflitens andra alster, som vittnade om menniskosnillets kraft och höghet; der stodo långa rader af i sitt slag beundransvärda hästar, kor, tjurar, får, svin och grisar m. m., som gåfvo bevis om den höga ståndpunkt denna afvelsamhet hos oss nu intager; der fanns mycket som förnöjde kännaren och den deraf mera specielt intresserade — men vi säga ju ej för mycket, om vi påstå, att trädgärdsanläggningarne i Humlegårdens sydöstra hörn ådrogo sig allmännaste uppmärksamheten och framkallade drygaste andelen af bifall åt det hela. Och hvarför detta? Jo först och främst emedan der var så mycket vackert och stort och fint att se, allt direkte hemtadt ur vår Herres skattkammare, den bit Eden, som blifvit oss qvar och som hortikulturen fått på sin lott att vårda och föröka; men dernäst, emedan det blifvit så helt oväntadt och plötsligt framtrolladt samt i all sin fägring ledde tanken på huru vacker Humlegården skulle kunna blifva, om man så uppodlade, så förskönade, så använde den. Men sådana intryck äro för sinnet glädjande-ochdyra; de böra derföre -ej defva blott stundens lif, de böra få tillåtas qvarstanna. Och det är med anledning häraf vi i det följande skola taga oss friheten ytterligare framhålla Humlegårdsfrågan. Redan för ett par tiotal af år sedan sysselsatte man sig med denna fråga både enskildt och offentligt.. Planer uppgjordes, ritningar konstruerades till platsens ordnande och förseende med anläggningar för detta ändamål, och i denna tidning lemnades då för allt detta en temlig utförlig redogörelse. Många som sågo dessa, mest af trädgårdsarkitekten hr K. Forsberg utförda, ritningar, sade: ja, så der, eller ungefär så, borde Humlegården blifva; och till och med de allrahögst stående auktoriteterna gåfvo dessa planer sitt bifall — medan många karakteriserade dem som tomma luftslott, fantastiska förslagsmakerier, dumma och onödiga påfund. Resultatet blef ock. det, som vi alla bevittnat, att Humlegården fortfarande legat för fäfot, att dess hufvudsakligaste uppgift varit att åt generalfälttygmästaren producera så mycket bete och foder, som dälig skötsel kunnat derur vänta sig. Nu. äro förhållandena väsentligen förändrade. Den förre disponenten af denna lokal bar erhållit en annan utmärkthet till efterträdare, och dervid har det blifvit möjligt att fråga kunnat väckas om att åt Stockholms kommun öfverlemna platsen, hvarom ock stadsfullmäktige lära gjort en framställning, hvars resultat är att afbida. — Under tiden har landtbruksmötet kommit och genom en delvis förvandling af densamma visat hvad som kunnat blifva af denna plats; och kan det nu icke vara skäl att taga upp igen de gamla planerna, de gamla drömmerierna, om icke för nägot annat, åtminstone för att ho en och annan väcka till lif de gamla för hoppningarne? Skall Humlegården blifva, på elt bältre sätt än hittills, till gagn för rikets hufvudstad? Det är väl ingen lätt sak att säga, huru många tusen personer som under de nyss förflutna mötesdagarne här lustvandrat; men a SR AR er a en sanning är det, att många tusen sinnen tänkt och lika många munnar utropat: något sådant, som denna anläggning, borde hela Humlegården vara. Hvad som för tjugu är sedan ansågs blott och bart som ett drömmeri, har nu af tusentals menniskor blifvit uttaladt som nh förhoppningstull önskan. Det är en vacker början till det onödiga pätonders, närmare öfvervägande och möjiga utförande. När — såsom nyss antyddes — denna fråga förut var å bane, så ville man af Humlegården göra Stockholms botaniska trädgård, Stockholms zoologiska trädgård; man ville dit förlägga folkmuseer af allehanda slag och der uppbygga större och omfattande lokaler för befolkningens ideellare förlustelser. Man ville med ett ord af Humlegården göra ett Sverges Sydenkamn. Det var en stor önskan, men tiden, som gått, har visat att Stockholms qvarvarande behof ej härvid tillåta någon prutmån. Vi skola kortligen se till huru härmed förhåller sig. Man har länge — i flera tiotal af år — fästat uppmärksamheten vid det ganska egna förhållandet, att Stockholm icke eger en botanisk trädgård, medan få större städer torde finnas utomlands, hvilka ej skyndat att dermed pryda sig. Men uppriktigt taladt så behöfver Stockholm icke en sådan dyrbarhet; detta slags trädgårdar utgör i sjelfva verket numera en viss universitetslyx, hvars nytta i allmänhet ej kan sägas stå i god proportion till de betydliga kostnader, som ade sig en smula och blef litet 22 I. La I fun nn dAanran