Aftonbladet – 27 augusti 1868, sida 2

hon misslyckades, och en hvar afvisade hennes välmenta försök på sitt egendomliga sätt. Mrs Luan genom att tiga och vinka henne bort med handen, mrs Courtenay med klagande utrop, som slutade med tårar och snyftningar. Det ligger någonting djupt smärtsamt uti ålderdomens förtviflan. Barndomen och unpgdomen ha sin Jlidelsefulla sorg, men vi veta att den sirenen Hoppet håller ändå alltid åt dem många ljufva lockelser i bakgrunden. De gamla öfverger hon utan skonsamhet; må de lida, deras vedermödor bli i alla händelser I korta, och det finnes en bot för alla sorgei under den gröna tortvan. Ro är der och tystnad, och med båda en balsam för all jorI disk smärta; är det väl mödan värdt för detta ljusa, leende hopp att egna en tanke åt dem. På Dora deremot slösade hon löfI ten i denna sorgens stund. Ett nationalgaleri skulle knappast kunnat rymma alla de taflor hon höll framför hennes ögon. Påsa ulla af silfver, temfraensstycken, dukatrular, blåa banknoter, allt höll denna glad: junga gudinna i hvardera af sina hvita händer. Doras mod var endast en fast tro FP latt en lycklig framtid skulle följa efter de närvarandes bekymmer. Hon kände sig förvissad om att hon skulle få fullt upp af ar bete och penningar; men förgäfves sökte hor bibringa sin mor denna sin egen visshet. i Nej, nejo, sade mrs Courtenay sorgset; jas lär öfvertygad att monsienr Merand kommei latt likna Redmoregrufvorna, och vi skola all: I få svälta — svältal tillade hpn, i det ho I vaggade fram och tillbaka i sin stol, I Dora tänkte i början, att som hennes mor sorg var så högljudd, skulle den svart gå ör. ver — måhända snarare än mrs Luans, son satt tyst och mörk i sin vrå, med ett stelt förtvifladt ansigte; men det var icke så, Mr