Aftonbladet – 26 augusti 1868, sida 2

stenarne ha lif, till den der ritningar betalas med klingande mynt. Monsieur Merand var icke allena. Dokto1 Richard, hvilken vi redan förr träffat der var hos honom. Han såg efter sin käpr för att gå; men monsieur Merand sade ifrigt: Ni slipper inte ifrån mig, doktor Richard, förr än ni köpt den här gravyren! Dora kände sig både öfverraskad och road af doktor Richards min. Den var både slug och pojkaktig — en riktig skolpojksmin. Doktor Richard hade redan fyllt sina trettio år, men gyckel och munterhet lyste i hans mörka ansigte och svarta ögon. Om jag vore. sjuk, tänkte Dora, skulle af verkligen inte vilja ha honom till min läkare. Jag är säker om att han skrattar åt alla sina patienter. Men månne han har några patienter? tillsde hon för sig sjelf, då hon såg att hans drägt, ehuru omsorgsfullt borstad, likväl var temligen sliten. Se så, tag den nu!, fortfor monsieur Merand. : Nej, inte till det priset, Jag har ju sagt er att jag är en ruinerad man. Ah, prat, de der grufvorna ha väl. inte slukat alla edra penningar heller, doktor Richard ? Åtminstone ha de plockat åtskilliga goda fjädrar från mina vingar, det kan jag försäkra ero Grufvor! Har han förlorat på grufvor? tänkte Dora. Jag vill väl hoppas att det inte är våra grufvo ! Det lilla som hennes mor och hennes tant egde var nemligen placeradtitenngrufvor uti vestra delen af England. Köpmannen och kunden vexlade ytterli2 några ord med hvarandra; men då dokRivlurd vär envis ludb munsivur Merand