Aftonbladet – 26 augusti 1868, sida 2

STOCKHOLM den 26 Aag, 5 3 Frågor för kyrkomötet. j IL ! Religionsundervisningen. : 3 t Vi ha anfört, såsom ett af den officiella ; eligionsundervisningens väsentliga kännemärf en, det egöndöriliga förhållandet att man f iu dess centrum och hufvudmedel valt ur itt sammanhang lösryckta och derigenom ; etydelselösa eller missförstådda fragmenter i r den judiska fornhistorien. Särskildt i våra olkskoliärareseminarier, efter råd och lägenN et äfven i folkskolorna och elementarläroerken, är man på väg att införa ett slags notstycke till den grekisk-latinska klassi-l1 itet, som tillförene var exklusivt herrskande ! nom det offentliga undervisningsväsendet och ! inge ansågs såsom enda vägen till sann ; ildning, men som numera fått något maka: t sig för naturvetenskap, historia, modersnålet och andra lefvande språk med deras ! itteraturer. Det är nu ett orientaliskt folk, : n annan för-kristlig bildningsform — judar-! es — som man vill, under kristendoms-! sunskapens, rubrik, etablera såsom under-. risningens kärna. Medan förr alla bildninsens vägar skulle bära till Rom,, har man : wu i Heliga landet sökt åt skolan en ny ;klassisk mark. Från hvilket håll och af hvilket skäl har lenna märkliga tendens, denna anordning af len offentliga undervisningen utgått? Månne rån dem, som antaga cch lära ett obrutet sammanhang, en utvecklingens kontinuitet i menniskans historia; som rätt fattat den stora betydelsen af den judiska odlingen och som genom ett djupare studium deraf komvit till insigt om, i hvilken hög grad judendomen var förberedande för den knstna religionen, hur den senare med starka rötter är sammanväxt med och utvecklat sig ur den förre? Som vi veta, förhåller det sig icke så. Kyrkan, som ordnat och beherrskar denna gren af undervisningen, vet ej af någon religionsvetenskap, hon känner icke någon utveckling, utan blott yttre uppenbarelser och mekanisk inspiration; för henne är kristendomen något absolut nytt, utan rot i eller samband med det föregående, och hon lärer ingalunda, att och huru en senare tidsålder för det bildningsarf, som är det andliga kapital hvarmed den börjar sin verksamhet, står i tacksamhetsskuld till tidigare åldrar och förgångna slägten: tvärtom lärer hon förakt och hat mot dessa, Så her hon i eminent grad förhållit sig mot judarne. Aderton seklers förföljelser ha ej ännu tillfredsställt hennes bitterhet; det är ej hennes förtjenst, ej ett upplystare, rättvisare, humanare tänkesätt hos hennes målsmän, utan tidsandans befallande makt, som nu nödgar kyrkans biskopar att nöja sig med en lätt tryckning, på föremålet för hennes oblidkeliga vrede. Med sådana förutsättningar är det ju i högsta grad säreget, att kyrkan betraktar judendomen såsom den oumbärliga grundvaen för sin religionsundervisning, att hon åt en del af den judiska litteraturen tillerkänt samma vigt och helgd, som åt kristendomens. urkunder, att hon, medan hon lastat, smädat och förföljt sjelfva folket, vördat som af Gud gina och infallibla de böcker, hvilka äfven judarne sjelfva vörda såsom sådana 1). Om man finge förvånas öfver något en statskyrkas görande eller låtande, vore visserligen här skäl till undran. I ännu högre grad vore man då ock berättigad att fråga, hvad i all verlden kyrkans män må ha tänkt sig, hvilken förnuftig och god afsigt de må hafva haft, när man skärskådar sättet, hvarpå de gjort kunskapen om judendomen till integrerande del af religionsundervisningen. Ty, hvad innehåller denna del, representerad af det oting, som bär namn af bibliska historien, detta förfalskade näringsämne för den kunskapshungrande menniskoanden. Företer den en bild af judiska folkets historia, af dess vexlande öden, sedda i sammanhang med andra folks, af dess lagar, seder och sambhällsinrättningar, af dess materiella vilkor, af dess andliga framåtskridande: eå blott i vetenskap och forskning, utan framför allt i religiös insigt och till ett alltmera sannt religiöst lif, så att lärjungen fattar, hvilken märklig och mäktig flodarm denna kultur i sjelfva verket är iden menskliga utvecklingens delta-land? Lägger den väl i dagen den för alla tider märkvärdiga civilisatoriska progress, som ställde det judiska folket efter exilen så ojemförligt högt öfver dess fäder under domaren och konunarne? Gör den reda för denna till allt ädare och sannare humanitet fortgående anda som utpräglar sig i en renad religionslära en sublim etik, en af rättvisans och menniskokärlekens grundsatser genomträngd samfundsordning, der mycket af hvad kristendomen betraktar såsom sin skapelse redar är mognadt? Visar den, huru den senare judendomen ej visste af något helvete elle: evig fördömelse; huru den sammanfattad lagen i budet om kärlek till Gud och nä stan; huru den mildrade den forna, oblidkeligt hårda rättsordningen, omgaf den anklagade med alla tänkbara skyddsmedel, oci slutligen faktiskt genomförde den reform, son vår samtid vill i sin lagbok inskrifva — döds: straffets afskaffande? Gifver den någon före ställning om den hardt när exempellösa, nä stan lidelsefulla kunskapstörst och forsknings ifver, som öfver landet bredde ett nät a blomstrande skolor, och som blott eidades a förföljelsen? 2) Vi kunde fortsätta länge att så spörja och det sanningsenliga svaret skulle alltjemn oföränderligt blifva: nej, intet af allt detta 1) Ignell: Menskliga Utvecklingens historia, III 2) Jemnför den ryktbara afhandlingen om Tal