Aftonbladet – 26 augusti 1868, sida 2

Det gör mig ondt att höras, sade Dora men hvar är ramen? Jag vill gerna se om den är af den rätta storleken ? Madame Dubois såg helt nedslagen ut. De hade varit så olyckliga, att hon icke hade velat säga mademoiselle hur det stod till; men just som ramen var färdig att förgyllas, hade Joseph och hönan sammansvurit sig emot den och slagit sönder den i dag på morgonen. Dora var nära att förlora tålamodet; men medlidandet fick åter öfverhand och med några vänliga, tröstande ord och en liten gåfva lemnade hon denna olyckans bostad. Asynen af ständiga missöden är nedtryckande, och Dora drog en liten suck af lättnad, då hon åter kom ut i fria luften. Jag har då aldrig sett maken till olyckliga menniskor, tänkte hon. Det är riktigt förskräckligt; och om vi lefde i trolldomens dagar, skulle jag vara frestad att tro att den hvita hönan är roten och upphofvet till alltsammans. Hvem vet för öfrigt, om hon inte verkligen är det. Hvem vet om trolldomen helt och hållet försvunnit med medeltiden? Hvad äro väl alla dessa bistra gamla gotiska qvarlefvande minnesvårdar annat än stenlegender? MHvarföre kunna inte spöken och onda andar bo i deras väggar, lika väl som de påstås bo på öde och öfvergifna ställen? Tänk om någon af de der ohyggliga stenchimärerna, som titta ned på en från de der takrännorna och gaflarne, skulle finna för godt att lefva upp igen och, för att foga sig efter moderna ideer och vanor, antaga en rimligare gestalt än den de fingo af den gotiska bildhuggaren? Tänk om —Pp Här afbrötos Doras fantasier helt plötsligt. Hon stod sid og re a som hon hade en ritning åt honomi OT lrkullades hbn från den värld; der