Aftonbladet – 22 augusti 1868, sida 2

ersättning af dessa, som skall stå i jemnbredd ed vår tids filologisk-exegetiska ståndpunkt, och någon annan lärer väl vår bibelkommission j vilja erbjuda oss), måste till följd af de stora ramsteg, orientalisk språkforskning, textkritik tnografi och naturbeskrifning sedan Luthers tid jort, på mångfaldiga ställen blifva den Lutherska å olik, att endera skall af den fromma enfalden (!) misstänkas för afsigtlig förfalskning, tron på ovanskigheten af det uppenbarade ordet till föga fromma; ch på hvilkendera af dem båda, den gamla eller ya öfversättningen, den kränkande misstanken jutligen skulle komma att stanna, är lätt att örutse, med huru ståtlig kunglig sanktion än den enare uppträdde för att undantränga den förre. stt exempel bland många tillåta vi oss att anföra. Ivilken oro, hvilka bekymmer skulle t. ex icke ramkallas af en texttrogen öfversättning af Jobs 9 kap. 25 vers, som i vår nu gällande kyrkobibel ar denna herrliga, för hoppet om salig odödliget trösterika lydelse: jag vet att min förlossare efver, och han skall på sistone uppväcka mig af orden, men hvilken i en öfversättning, som gjorde unspråk på enlighet med originalet, och hade för ippgift att rätta af Luther begångna misstag, omöjligen kunde försvara sin plats, utan måste lemna rum för en helt annan, vida trösteoch andefattigare tanke! Med ett enda sådant allmänt bekant, och på folkets läppar lefvande, kärnspråks i en texttrogen öfversättning oundvikliga förändring skulle tvifvelsutan mera skada tillfogas församlinmn än man gagnade henne med rättelse af hunrade andra mindre innehållsrika. Sedan författaren yttertigare utbredt sig öfver vådorna af en rättad kyrkobibel, som åtminstone hvad det gamla förbundets böcker anginge, skulle blifva väsentligen olik den vamla, anför han såsom en ytterligare anledning att ej bråka med denna sak, att det ej är möjligt för någon kommission i verlden att åstadkomma en i allo riktig bibelöfversättning: många misstag kunha visserligen rättas, men icke alla. Gerna må man söka att allt bättre uppfatta de bibliska skrifterna; men störom icke församlingens frid och den fromma enfaldens luga med våra lärda funderingar,. En sådan utlåtelse tarfvar visst inga kommentarier, men vi kunna dock ej undertrycka några frågor, som den aftvungit oss. Har statskyrkan, ha religionens officielle förkunnare så illa skött sina värf, att menighetens hopp om salig odödlighet nu, efter många och långa århundradens trägen predikan, är beroende af en falsk öfversättning af ett par rader i en hebreisk skrift? Hur förhåller det sig i sjelfva verket med teologernas egen öfvertygelse om de eviga sanningar,, de säga sig förkunna, när de anse sanningen vanmäktig från det ögonblick, då den ej längre stödjes af — falsarier? I hvilken mån kan en luthersk statskyrka, som lemnar bibeln i folkets hand i en af grofva fel hvimlande öfversättning och i en språkform som folket ej förstår, anses ega något företräde framför katolicismen, som förbjuder massan att läsa bibeln på sitt eget språk? Är det fromma bedrägeriet (pia fraus) med en falsk, tendentiös, efter dogmernas fingervisning tummad bibelöfversättning, är det mera tillåtligt än bedrägerierna med undergörande Mariabilder o. d.? Om det är omöjligt att åstadkomma en i allo fullkomlig svensk bibelöfversättning, utgör väl detta ett ensamt stående undantag eller häftar ej tilläfventyrs ofullkomlighet vid hvarje menniskoverk, och månne det någonsin ansetts riktigt att ej, så mycket som möjligt, närma sig den fullkomlighet, man ej kan till fullo nå? Eller, om närmandet i detta enda fall måste bli så obetydligt, att det ej förtjenar nämnas, månne det då är skäl att bekosta löner åt ett halft dussin professorer i exegetik, hvilka blott med raffinerad egoism sysselsätta sig med lärda funderingar och stoltsera med sitt ledamotskap i lärda sällskaper och akademier, men ej behöfva, ej ens böra göra något gagn med att vetande? Det finnes ett par gamla arabiska tänkespråk, om hvilka vi här passande kunna påminna den, lärde arab, som är de citerade kyrkliga uppsatsernas författare; vi hoppas att de utan våda kunna anföras på ren svenska. Det ena lyder så: den sämste bland menniskor är en lärd, som ej gagnar med sin lärdom. Det andra säger: en kunnig utan verksamhet liknar ett moln utan regn. Hufvudfordringarna af en god bibelöfversättning, sådan man länge önskat och sådan den nu, om man blott vill, kan åstadkommas, äro följande trenne: För det första, att grundtexten skall filologiskt riktigt tolkas, det vill säga så, som textkritiken och en af förutfattade dogmatiska meningar oförvillad språkvetenskap kräfva. Det är alltför väl bekant, att dels ändringar af, dels stundom temligen vidlyftiga tillägg till den ursprungliga texten företagits, naturligtvis i akt och mening att åberopa dessa förfalskningar såsom stöd för den eller den degmen, dels äfven ur bibelställen, som lemnats orubbade, hårdragits en mening, som der icke finns, men som dogmatiken för sitt ändamål behöfde. I det ofvananförda yttrandet af prof. Lindgren omnämnes sålunda ett språk i Jobs bok, hvilket han sjelf förklarar alldeles icke innehålla det stöd för odödlighetsläran, som den oriktiga, auktoriserade kyrkobibeln der velat finna. Med fetstil tryckt, förekommer i kyrkobibeln följande, den bekännelsetrogna dogmatikens kärnspråk (Jesaias kap. 7, v. 14): derföre skall Herren sjelf gifva eder tecken; si, en jungfru är hafvandes, och skall föda en son, den skall hon kalla Immanu-El. Men professor Lindgren, i sin öfversättning af Jesaias, förklarar att detta för läran om Jesu öfvernaturliga födelse så oumbärliga ställe skall öfversättas sålunda: Men lika fullt min Gud nu sjelf vill åt dig gifva detta tecken: Se Haalmah är hafvande, skall föda barn. Åt detta barnet må du ge namnet: Gud-med-oss. Den lärde öfversättaren visar, huru profeten uppmuntrar konung Achas, lofvande honom seger öfver fienderna. Såsom ett tecken att Herren var med honom, påpekar profeten det förhållandet, att Haalmah, hvarmed helt enkelt får förstås konungens favoritsultaninna, skulle föda honom en son. Innan denne ännu kommit till den ålder, då ban förstode att sky det onda och vilja det goda, skulle konungen ha besegrat de fiender, som ännu stodo honom emot; — profeten var, som man ser, försigtig nog att ej alltför bestämdt angifva tidpunkten. Vi känna ej, om prof. L., fruktande orov och bekymmer och skada för församlingen af detta bibelställes riktiga återgifvande, vill att den falska öfversättoiogen skall i kyrkobibeln behållas, Men, efter analogi med hans yttrande om den herrligan, falska lydelsen af Job. 19, 25, är det antagligt, att han i detta falsarium ser en af religionens grundpelare. nd Metoden är be