Aftonbladet – 22 augusti 1868, sida 2

ok. Det alldeles öfvervägande flertalet af2) fven vetenskapligt bildade kan ej läsa del ibliska skrifterna, d. v. s. kan ej annat än lig indantagsoch bitvis fatta och förstå deras oc nening och innehåll. För dem åter, som enny last nödtorftigt inhemtat läskonsten och enFo last med ansträngning arbeta sig igenom en d olklig framställning af lättfattligare ämnen på tidens svenska språk, är bibelläsningen in-H et annat än den tanklösaste bland syssel-fr ättningar, hvilken utföres på sammå sätt 19 ch af samma skäl som öfriga den officiella söndagskristendomens vare sig lagstadgade lje ller af slö vana föreskrifna förrättningar. !jo Det är ett bedrägeri mot folket, när statsla cyrkan i folkets händer lemnar de religiösa u cunskapskällorna i en fullkomligt ofattlig?! och onjutbar skepnad; det är ett sjelfbedrägeri, när hon berömmer sig af dennalk pbibelspridning och i patetisk ton upp-le räknar antalet exemplar, som afsatts, eller s! antalet riksdaler, som de kostat. Ty at det, i som med bibelläsning väl skulle afses, nemigen städse ökad insigt i de religiösa san-. ningarna och dermed äfven dessas växande inflytelse å vilja och lefverne, kan ingenting vinnas genom det mekaniska hopstafvandet af meningslösa ljud. Tvärtom måste en såv dan läsning verka ej blott förslöande på appfattningsgåfvan, utan äfven förqväfvande på det religiösa sinnelaget och lifvet, hvilket man ju på detta sätt efterhand vänjes att betrakta såsom liktydigt med ett visst qvantum bibliskt munväder, som en yttre form, t såsom en förrättning, utförd utan att vare sig förstånd eller hjerta deri ha någon del, blott derför att det skall så varan. Sådan är den oundvikliga följden af det skamligt oförsvarliga sätt, hvarpå vår statskyrka i detta hänseende försummat sin pligt, glömt sina lutherska principer, missvårdat en reformatoriska arfvedelen. Denna samma envisa, trotsiga pligtförgätenhet ha vi ock till väsentlig del att tacka för underhaltigheten af den undervisning, som folk skolan består den stora mängden af folkets barn: det är den på ett föråldradt, till ord och vändningar halftyskt, språk affattade och genom en vanvettig så kallad versindelnin; sönderhackade bibeltexten, som, använd vi innanläsningsöfningar, hindrar skolbarnen att lära sig läsa sitt modersmål, som gör denna mekaniska, meningslösa sysselsättning till en plåga och som, långt ifrån att väcka barnens unskapstörst — hvilket vida mer än meddelandet af ett visst belopp af minnesinsigter är skolans uppgift — i stället utrotar den läslust, som eljest så lätt och naturligt framqväller hos de unga, när den ej enkom förebygges genom så utstuderade absurditeter, som bibelläsningen i mängden af våra folkskolor. . Från en annan sida uppenbara sig verkniogarne af det vanställda skick, hvari de bibliska skrifterna fortfarande befinna sig, uti arten och beskaffenheten af såväl det officiella presterskapets som de frivilliga inre missionärernas, predikosätt och författarskap. Hvem känner ej dessa föredrag från predikstolen eller konventikeltribanen, dessa uppbyggelseskrifter, från qvartvolymen till flygbladet, der ingenting annat är att söka än ett för talaren ellr auktorn sjelf ej mindre, än för åhöraren eller läsaren, obegripligt ordsvammel med en mängd lösryckta och missförstådda bibelspråk till stomme och allehanda nonsens af egen uppfinning till fyllnad. Och denna fadda och vämjeliga anrättniog, hvars fullkomliga brist på andligt näringsämne visst icke i någon mån afhjelpes åf:de forcerade bönesuckar och de giftiga hugg mot annorlunda tänkande, som för vissa gommar förläna den en så retande haut goåt, denna anrättning — säga vi — är det enda som bjudes i hundratal af kyrkor och i den landet öfversvämmande massan af så kallade religiösa skrifter. Det är ej nybakade prestlärlingar med en tarflig dimissionsexamen till vetenskaplig basis, eller i slentrianen förtorkade bondkaplaner, eller alla elementarstudier saknande kolportörer ! allena, som gjuta denna flod af brutaliserande I nonsens öfver landet. Nej, vår högkyrkas : med kåpa, kors och krumstaf samt högal; lärdomsgrader utrustade dignitärer visa sig ; ej sällan stå på samma ståndpunkt. Vier-; inra endast om biskopens öfver Hernösands t stift, filosofie och teologie doktorn Beckmans ; förliden vår, med afseende å de då stundande kyrkomötesvalen, utfärdade herdabref, der l! det stereotypa, ologiska och meningslösa ; 1 6 1 ; j i ( lj j ! DO MM mm ÖR mh oc mv 1 q sammanhopande af dels bibelspråk och bibliska uttryck, dels eftergjorda gudsnådliga fra! ser, som är den kyrkliga stilens kännemärke, verkligen firar det absurdas stora triumf. För den religiösa upplysningens främjande och väckande af religiös anda har detta, vare sig muntliga eller skriftliga, lärosätt naturligtvis samma betydelse, som den mekaniska bibelläsning, utan hållpunkt i någon af menniskans andliga förmögenheter, hvarom vil: förut talat: det verkar motsatsen af det, som med all undervisning skålle åsyftas. I beskaffenheten af vår svenska bibeltext har : detta elände sin rot och upphof; med den l. står och faller det; från den stund, då de bibliska skrifterna i ett läsbart och begripligt skick finnas i folkets hand, blir det helt enkelt en omöjlighet, ty då vaknar de åhörandes och läsandes pröfningsförmåga gentemot läraren. Skulle det måhända vara derföre, man ej vill ha en förbättrad bibelöfversättniog? Skulle ett flertal af prester möj-1 ligen frukta en sådan af något så när sam-1 ma skäl, hvarföre en i ovetenskaplig rutin g nedsjunken judiciel byråkrati fruktar, värre J än pesten, införandet af ett advokatstånd if vårt land? e Ja, i sjelfva verket är det antagan-s det blott alltför berättigadt, att vårt. statskyrko-presterskap önskar i det längsta! f afvärja den rättade bibelöfversättning, som js nu i 100 år varit en stående fråga. Före-l; bäranden om en sådan företagets svårighet, s att det skulle vara vanskligare än de mest sg genomgripande, samhällsomskapande reformer — sådana ha dock gått för sig i Sverge — I o förtjena ej att bemötas annorlunda, än allt!g Vv k annat hyckleri. Vi behöfva föröfrigt ej länge leta efter antentiska vittnesbörd om den vpinnersta tanke, som intill den dag i dag är har kommit ett hundraårigt sträfvande att s stranda och stora summor att gagalöst för-1 slösas på komiteer, som talat salvelsefullt om 1; sin verksamhet, medan de endast lånat sig till afledare för det mest berättigade missnöje och blott låtsat arbeta på tillfredsstälande af det mest oafvisliga behof. I de kyrkliga uppsatser,, som ä prestmötet i Upsala 1859 till diskussion framställdes af prof. s AA ra ro IR AR AF OM Pula da PR Or OD: