Aftonbladet – 19 augusti 1868, sida 3

EE Det första jernbantåget öfver Sierra Nevada i Nordamerika. Den jättebana, som skall genomskära det nordamerikanska fastlandet och sätta Atlantiska oceanens kuster i förbindelse med sydhafvets hamnar, Newyork med San Fran cisco, hade på sin tid två ofantliga hinder att öfvervinna. De voro Rocky-Mountains och Sietra Nevada. Nu äro båda dessa hinder besegrade. Det högsta pass på RockyMountains, öfver hvilket banlinien kommer att gå, skall enligt förut ingångna underrättelser redan vara tillryggalagdt, och redan em månad har lokomotivet ilat brusande fram öfver Sierra Nevadas snötäckta kedja. För att gifva våra läsare en föreställning af denna vestra del af bansträckan, för sävidt den bittills blifvit färdig, vilja vi bär meddela em beskrifning på den första resan från Kaliforniens guldrika dal och på den snöbetäckta Sierra samt derpå åter ned på Nevadas silf-verrika slätter. En utförlig berättelse meddelas derom i tidningen Alta California, som utkommer i San Francisco, och dess väsentliga innehåll är följande: Den 17 Juni tog resan sin början från Sa— cramento City. Den tropiska sommaren herr skade med all sin doft i guldstatens hufvudstad. Från alla båll möttes ögat af oleandrar med deras prunkande ljusröda blommor och af rosor i alla färger, hvilka ofta till hälften dolde de nätta boningarne der bakom, samt af jättestora fuchsier, som klängde sig uppför väggarne; man känner sig ovilkorligt förflyttad till New-Orleans med dess evigt gröna träd och magnoliablommor. Bantåget rör sig framåt utåt Nicholsongatan, förbi Central-Pacificbanans ofantliga maskinverkstäder, hvilka ännu icke äro färdiga, och så vidare längs Sacramentodalen. Mot himlen i öster ser man Sierras väldiga massa höljd i blåaktig, af dunster diger luft, mot hvilken de snöbetäckta spetsarne vackert framträda. Solstrålarne reflekteras der i mångfaldiga färger; en bergspets der borta tindrar likt ett isberg i alla opalens färger, en annan liknar en jättemussla, genomglödgad af det skäraste rödt, en tredje är skimrande hvit såsom drifvet silfver. Vid foten af bergskedjan är trakten öppen, blott få träd och stugor ser man. Tåget går vidare, bergspetsarne försvinna, hettan blir ännu mera tryckande, och deutsökta smultron, päron, körsbär och annan sommarfrukt, som utbjades i vagnarne, ha strykande afsättning. Vår väldiga häst utstöter kortare och skarpare suckar; man sjunker tillbaka i vagnen och märker, att det börjar gå uppför. Nu blir det allt brantare och brantare; man far förbi några små bergstäder och handelsplatser, ännu går det alltjemt uppför, till dess man kl. 9,50 f. m. har uppnått Colfax, som ligger 51 eng. mil från Sakramento, 2448 fot uppe på bergskedjan... På höga jordvallar rör sig tåget vidare omkring Cap Horn, ängsligt kasta nervsvaga passagerare en blick ned i dalen; ty nu löper tåget längs den branta afgrunden, och i dalens botten ser man American River blott såsom ett strålande gult band. tta mil från Colfax passerar man guldgräfvarelägren vid Secret Town och ser från en höjd af 2985 fot åter ned i dalen; Frustande och stönande far lokomotivet ständigt framåt, bergskedjan öppnar sig, och genom passet ser man nya berg dyka upp i bakgrunden; dalens heta luft kan icke längre nå oss, utan snöfälten sända oss en kylig hviftande helsning från topparne högt uppe. Luften här uppe har en märkvärdigt uppfriskande förmåga; vår sinnesstämning höjes vid hvarje station, , vi stiga himmelen närmare. På 67 mils afstånd från Sacramento ser man rakt inunder sig Dutch Flats uttömda grufvor; det förefaller oss temligen flack der nere. Två mil längre fram beröra vi Alta, hvars topp redan antager den branta form, som är egen för alpbostäder, och som är en nödvändighet för att betrygga sig mot de stora snömassorna om vintern. Bergets sidor prydas af vacker furuskog, hvars stammar höja sig den ena öfver den andra, alltefter som man ilar uppåt. Nu är man 3625 Asea FEBER