Aftonbladet – 19 augusti 1868, sida 2

STOCEHOLM doa 19 Jug, I ters Ryssland har dragit försorg om att den europeiska allmänheten, som på den sista tiden gnat jemförelsevis föga uppmärksamhet åt Polen och dess olyckliga folk, åter måste vända sina blickar mot Weichselns stränder och Lithauens slätter, der visserligen inga insurgentskaror längre töra en. förtviflans kamp mot förtryckarne, men der dock dagligen och stundligen fortgår ett utrotningskrig, som saknar sitt motstycke i nyare tidens historia. De senast vidtagna åtgärderna att söka i grund förqväfva den polska nationaliteten äro sådana, att till och med de tyska tidningarne, som under den senaste resningen uttalade så ringa sympatier för polackarnes sak, nu icke kunna annat än höja utrop af fasa. Så läser man i Neuc. reie Presse, för den 14 dennes: -l lifvet såväl som i politiken finnes det väl knapt någonting vidrigare än nyckleri. Den, som öppet tillstår sina fel och SVageter, hopom förlåta vi, men Tartuffe förkta vi. Den nakna militärabsolutism; då len wopträder energiskt och ösminkadt, föreraga vi framför sken-konstitutionalismen; len regering, som brutalt ryter till sina unlersåter: cl hafven inga rättigheter, blott ligter! är oss ändock alltid kärare 5H den, a sig humaniteteis kappa, unsom hänger Pp öljer, marterar och mördar. ler det hon förf Af detta slag var hyckleriet hos inqvisitio1en, hvars tjenare under bön och tårar öfrerlemnade den förstockade kättaren åt bået; af detta slag är i dag hyckleriet hos den yska regeringen, som besvärär de europeiska sabinetterna med menniskovänliga cirkulärer mot användandet af explosionskulor och hemma, hös sig dagligen med asiastisk rymbet slär de skarpa klorna allt djupare noppen på det kufvade Polen. j Furst Gortschakoff och de ryska tidningarna bära till torgs en löjlig stolthet öfver de chumana, tänkesätt, som varit ursprunget till det bekanta cirkuläret. I sjelfva verket skulle införandet af exploderande kulor för de europeiska armåernas infanterigevär göra kriget blott föga mera grymt, än det är dem förutan. . Ja, det kan vara tvist underkastadt, om det icke är bättre att hastigt dö af en exploderande kula än att långsamt tyna bort af det sår, som en vanlig kula gifvit. Ryssland har blott väckt förslag härom, emedan det fruktar en alltför stark öfverflygling ver sitt nya, knapt åstadkomna enkla kamMiriäddningsgevär. Medan det nycklande vill gifva Europa ett huinant efterdöme, börjar et i Lithauen en fasansfall, afskyvärd, alla exempel i dess egen och i den utländska historien öfverträffande förföljelse mot det polska folket. Tungt nog har redan förut den ryska knytnäfven hvilat på polackarne. Efter hand har man beröfvat dem allt hvad som var dyrbart och värdefullt för dem: deras oberoende, deras fädernesland, deras statsförfattning, slutligen efter den senaste resningen äfven den återstod af sjelfständighet, som de ännu åtnjöto, äfven deras hemlands namn. Men ett lemnade man dem, måste man, såsom man skulle tro, lemna dem qvar: språket. På sitt modersmål kunde de förtryckta polackarna förbanna sina fångknektar och bedja om befrielse, de kunde meddela sin klagan och utgjuta sitt hjerta för hvarandra. Modersmålet återstod för dem såsom den sista karga qvarlefvan af Sobieskis rika arf, af.det gamla polska rikets glans och rykte. Detta förtröt de ryska maktinnehafvarne. De beslöto visa verlden, att Murawieff ännu icke kunde prestera det högsta i konsten att pina menniskor, att den ryska slugheten förstår att utfundera qval, som äro bittrare än galge, knut och förvisning till Siberien. Hvad som icke fallit någon Domitianus eller Caracalla in, icke någon storinqvisitor, icke nåon af de vilda härförarne i det trettoåriga kriget, det har guvernören öfver Lithauen utfört: han har vid höga penningeböter förbjudit de polska inbyggarne bruket af deras modersmål. Ej nog med att på intet offentligt ställe hädanefter i Lithauen ett polskt ord får talas, intränger förbudet äfven inom husets fyra väggar, äfven in i familjens helgedom. Blott mellan man och hustru, mellan föräldrar och barn fördrager den ryske barbaren ännu ett polskt samtal; så snart tjenstfolket kommer in eller en gäst visar sig, måste det talas ryska. Det far icke längre finnas några polackar, utan endast ryssar i Lithauen. Den polska befolkningen kan väl icke någon ryska, men hon måste hädanefter lära sig den, och om hon icke vill lära sig den, måste hon tiga; desto bättre. Ett folk af stumma slafvar, hvilka man förbjuder till och med smärtans skri — detta är hvad den humana regeringen i Petersburg vill ha! När kossack-hetman Popatoffs kungörelse för omkring fjorton dagar sedan blef bekant, tviflade vi på dess äkthet. Huru vana viän äro vid ryska brutaliteter, så tycktes oss dock ett sådant om Tamerlans tider påminnande barbari osannolikt, derför att dylika åtgärder äro oförnuftiga, derför att de framkalla den fruktansvärdaste förbittring och måste uppegga till en ny förtviflans strid. Men det tyckes, som om den ryska regerinsen ville ha en sådan, som om hon vore lysten efter nya afrättningar och deportationer L massa och åter frammanar resningen likasom år 1863, då hon på telegrafväg tillkännagaf den i alla väderstreck, innan den utbrutit, och beskref en blodig strid i Warschau, hvilken aldrig förefallit. Dag efter dag går förbi, och från Petersburg kommer nen dementi; det oerhörda dokumentet är således äkta, det uttrycker samma regerings tankar, som hade panna att göra Turkiet föreställningar på Kreta, som tycker om att kalla sig civiliserad och europeisk, ehuru hon på sin höjd i regeringen i Bokhara har en jJemngod medtäflarinna. Nästan förgäfves letar man efter ord att uttrycka den harm och den afsky, man känRER NERE US TSLTER EEN DENA EA RASEN DEER ER derföre att hon ännu var ung och icke hade erfarenhet om hvilken underbar välsignelse som ligger i lugnet och friden. Låt henne bara fa några år till på nacken, låt henne