Aftonbladet – 14 augusti 1868, sida 3

vid det öppna fönstret. Hon såg ut på den samla kyrkan, på liljorna, på huset der professorn bodde, och fann dem alla lika tysta och stilla som på niorgonen. Den lilla rosenkindade pojken, som hön redan en gång förut hade sett, tittade fram på henve bakom er fönstergardin; men dä han såg hennes leende ansigte, drog han sig hastigt tillbaka. Hon uppfångade äfven en skymt af professorns hustru, men denvar helt kort. Madame Didier tittade ut på sin man, som var lam och vanför och vandrade utåt gatan, tungt stödd på sin kryckkäpp. Hon betraktade honom tilldess han hade vändtom gathörnet, och så stängde hon fönstret och blef icke vidare synlig... Döra lutade sig tillbaka i sin stol, med en bok liggande oöppnad i sitt knä, Hop kunde af denna dag sluta till hurudant hennes lif skulle blifva Hon skulle icke varje dag ha taflor att bänga upp eller consollister att spika upp; men deremöt sunde hon dagligen, ifall hon så ville, sitta vid fönstret och läsa eller sy eller se ut på Jen gamla kyrkan. Mrs Courtenay var för svag och klen till helsan för att kunna göra rågra längre promenader, mrs Duan för trög och likgiltig, och de hade icke råd att hyra 0 vagn. on hade varit ute en timma alena och sett sig omkring istaden. Den såg råkig och allvarlig ut, med föga att se på, utom nägra präktiga götiska kyrkor, och öga ljus och Kf var det på dessa gamla gaor, öfver hvilka stora, gamla medeltidssyggnader spredo sin skugga. Öch vi känna inte en enda menniska vär, tänkte hon. Och om vi komma itt stanna i åratal här, såsom vi säkerligen wommia att göra, skall jag komma att tillringa dessa år nästan i en fullkomlig ensh Eka var fcke någon uppmurträrktå trnktt upp