Aftonbladet – 12 augusti 1868, sida 2

och tanken på att få en hel familj på halsen, då man gifter sig, skrämmer de flesta män. Det är väl för mig att jag inte brydde mig om någon af dem, tänkte Dora, som hade blifvit en smula stött öfver att finna huru hennes värde plötsligt hade fallit. Och nu var allt färdigt, och Dora och mrs Luan hade inte annat att göra än resa sin väg. John och mr Ryan följde dem till jernvägsstationen. Farväl, min söta flicka, sade mr Ryan vänligt; jag skall hålla ögonen på mr Brown, förstår du, och om någonting låter höra af sig, så kan du lita på mig. Dora kunde knappast qväfva ett småleende. Mr Ryans ögon i London, eller ens i Dublin, tycktes henne icke gerna kunna göra något synnerligt intryck på mr Brown i Amerika, och hon hade icke det ringaste hopp om att någonting skulle låta höra af sig 1 form af penningar. Jvhn var tyst, men såg helt blek ut, och Dora såg att denna skilsmessa kostade på honom. Stackars John, tänkte Dora vänligt, han har så länge inbillat sig att han varit kär i mig, att han nu verkligen tror det. Jag förmodar att han kommer att fortsätta dermed så länge han lefver. Och så gick hon fram till honom och sade honom några få vänliga ord om att bättre tider nog skulle komma för denr alla, och att han nog till sluts skulle få den der platsen. Och -om fjag får den — började John helt ifrigt, men hejdade sig plötsligt, då han såg sin mor bakom sig. Han hade en dunkel aning om att Doras förändrade omständigheter äfven hade förändrat hans mors känslor och önskningar. Nu är det tid att taga äåfsked, John, sade mr Ryan.