Aftonbladet – 12 augusti 1868, sida 2

STOCEHOLM den I2 Aug. de Bref från Worge. (Från Aftonbladets korrespondent.) K Kristiania den 5 Augusti. ISP I fjorton dagars tid ha vi haft att glädja be ss. åt besöket af några bland den svenska d yriska scenens artister, nemligen fru Strand-? verg, fröknarne Memsen och Jacobsson samt g werrarne Arlberg, Arnoldsson; Dahlgren, Beh-) ens och Uddman. De medförde en liten, dj nen ganska väl inöfvad körpersonal, så att? le sett sig i stånd att utföra sina operor ned en precision, som gjort ett mycket angevämt intryck. Detta besök, som naturligtvis 1u under högsommaren icke kunde bli annat in gavska kort, har åter väckt tanken på, om det icke skulle vara möjligt att åstadkomma en regelbunden samverkan mellan de vordiska teatrarna och först och främst melan scenerna i Stockholm och Kristiania. Tanken har förut varit framställd, men mötte Jå ett — Gud vet på hvilka betänkligheter srundadt — afslag hos vederbörande i Sverge. Det är ju icke heller att vänta, att en aukvoritet skulle gifva efter vid första uppmaning; man måste finna sig i att upprepa den : sång på gång, tilldess vederbörande få tid att öppna ögon och öron. Det må också gerna medgifvas, att man il Sverge äv ursäktad, om man der icke har stor kunskap om och till följd deraf icke heller stort förtroende till hvad vi från den vestra sidan af Kölen kunna bjuda till vederlag. Att en svensk resande förirrar sig till Norge, hör ju ännu-till sällsyntheterna, och jag ber, att man icke må taga den trupp, som på hösten 1866 besökte flere svenska städer och dervid äfven hade den djerfheten att uppträda på Mindre teatern i Stockholm, för den norska sceniska konstens erkända representanter. Det kunde icke heller sägas vara fallet med den ursprungligen från teatrarne i Bergen och Trondhjem utgångna skådespelerskan fru F. Nielsen, som varen 1867 uppträdde i Stockholm, bland annat såsom Jolantha i Kung Rents dotter. Den talent, hvaraf denna skådespelerska onekligen en gång har varit i besittning, hade för länge sedan tagit skada under inflytandet af en maniererad exaltation, som ingalunda är egen för den norska sceniska konsten i det hela taget. Snarare kunde man säga, att motsatsen är fallet, att hvad som ännu icke fått utveckla sig är känslan för det stilmässiga (i god mening; ty det kan ju äfven finnas en sann, realistisk stil). Något rykte om vår scen har ju också svårligen kunnat tränga sig fram till Sverge och bana väg för den; dertill är den såsom nationel scen ännu för ung. Ett årtionde har icke ens förflutit, sedan den började ställa sig i något annat förhållande till folket än det blott och bart underhållande, och medgifvas må, att mycket) ännu är ofärdigt. Men det är icke hvad som; befinner sig i sin tillkomst som erbjuder detl minsta intresset. 1 Här i Norge är kännedomen om den sven-, ska scenen icke heller stor, och man äfventyrar att icke lätt bli trodd, om man, efter l, att ha haft tillfälle att anställa jemförelser, berättar för norrmännen, att den kungliga , svenska teatern, trots en mindre lycklig orI 4 -— a Ha At At ganisation och styrelse och oaktadt Sverge icke har en så rikhaltig dramatisk litteratur att uppvisa som Danmark, ändock är det! ställe i de tre nordiska rikena, der man kan få se — jag vill icke säga: alltid ser — det bästa spel. Från den lyriska scenen har då och då en gäst kommit hit och gifvit oss en aning om, att samma sångens gåfva, som uppenbarade sig i en Jenny Lind, en Louise j Michaeli, icke är något sällsynt undantag hos : brödrafolket. Men ojemförligt mycket min-i dre känner man de namn, öfver hvilka den! dramatiska scenen i Sverge ännu kan vara stolt. Under det att hela den tid, då teatern i Kristiania var en filialafdelning af den i Kjöbenhavn, det hörde till regeln att denna sistnämndas artister dels började sin bana hos oss, dels besökte ose-toch efterlemnade en beundran och ett intryck, som ständigt uppfriskades på nytt, under det att på detta sätt namn sådana som fru Heiberg, Nielsen, Wiehe, Phister, Mantzius 0. 8 V. 0. 8. V. fortfarande äro kända af nästan hvarje Kristianiabo, var det först under B. Björnsons styrelse som teatern ändtligen fann det löna mödan att söka allianser öster ifrån. Början var så lycklig, som det väl var möjligt, så länge man måste låta sig nöja med en ensam och icke kunde få göra bekantskap med ett helt, vid samspelning vant sällskap. E. Stjernströms karakteristiska och i högsta grad energiska framställning af Markisen af Villemer, Don Cesar de Ba2ano, Harpagon och flera dylika roller slog ögonblickligt an till en grad, som öfverträffade all förväntan, undanröjde all fruktan för att språk-olikheten skulle lägga hin. der i vägen för en fullkomlig uppfattning af publiken eller för samspelet med de norska konstnärerna, och väckte en allmän önskan, som då ofta uttalades både offentrigt och enskildt, att få göra en fullständig bekantskap med den skola, hvars representant Stjernström var. Detta var på våren 1866. Samma sommar öppnades underhandlingar med Deland, hvilka aflupo sålunda, att han i början af höstsäsongen kom till Kristiania för att uppträda i en rad af roller. Han började med Conjander i Aug. Blanches farce Hittebarnet, höll genom den ypperliga figur, han danade af denna roll, det såsom dramatiskt arbete temligen svaga stycket uppe, men kom till följd af sjukdom tyvärr icke att fortsätta, så att det icke blef något tillfälle att bilda sig en föreställning om hans egenheter såsom komisk karaktersskådespelare, Emellertid hade den estetiske direktören vid Kristiania teater vändt sig till chefen för de kungliga teatrarne i Stockholm med ett motiveradt förslag om en regelbunden samänn ATS NR AESETTIRAAE I och tanken på att få en hel familj på halsen, I då man gifter sig, skrämmer de flesta män. I Det är väl för mig att jag inte brydde mig om någon af dem,, tänkte Dora, som hade blifvit en smula stött öfver att finna i huru hennes värde plötsligt hade fallit. Och nu var allt färdigt, och Dora och mrs T.uoan hade inte annat att oöra än resa sin!