Aftonbladet – 12 augusti 1868, sida 2

nisstroende. Hon hade kommit tillbaka för tt hemta sin niece och taga henne med sig, rifven af en af dessa moderliga instinkter om så sällan misstaga sig, och hon hade unnit John Luan -dernere tillsammans med nr Ryan. Han hade nyss anländt fråu Oxordshbire, temligen dyster och nedslagen öfer att helt och hållet ha misslyckats i sin lan, och mycket uppbragt öfver att mrs Jourtenay skulle taga sin dotter med sig till tt främmande land. Så talade han till sin nor med den unges medvetna sjelfviskhet. Ton betraktade honom med en butter blick. Tvarföre tänkte icke han på att hon också kulle resa? Hvarföre önskade han icke att won skulle stanna hos honom? Hvarföre taade han bara om skilsmessan från Dora öch ogenting om skilsmessan mellan honom och ans mor? I detta svartsjuka sinnelag kom won upp på Doras rum, och då hon såg henne tårar, ansåg hon att dessa icke kunde tolvas mer än på ett sätt. Dora gret öfver att won skulle skiljas från John Luan! Från detta ögonblick leninade mrs Luan cke längre Doras sida. Hon lät mr Ryan öra upp med mäklaren, lät möblerna flytas, bort och penningar bortplottras och förlösas på ett förskräckligt sätt, enligt sina konomiska åsigter, och höll sig hela tiden id Doras sida, medan John vandrade omring i huset med dystra och buttra blickar ch tänkte på sina ensliga rum vid Howland Street. I ett afseende var mrs Luans försigtighet cke af nöden, John hade icke för afsigt att ppet göra Dora sin cour. Han hade icke gjort let då hon hadesina fyrahundra pund om året, ch han ämnade icke göra det nu då hon cke hade en sbilling. Alla Doras beundrare. ned doktor Gray i spetsen, hade nu också försvunnit. Ryktet öfverdret hennes förluster,