Aftonbladet – 12 augusti 1868, sida 2

erkan mellan teatrarne i de två hufvudstäerna, så att den sista månaden i säsongen — Maj — skulle användas på det sättet, att tt utvaldt sällskap af den svenska dramaiska scenens artister då skulle komma till Xristiania under det att Kristianias skådepelare besökte Stockholm. Hvad detaljerna veträffade, t. ex. angående de respektiva garlerobernas begagnande, inkomsten 0. 8. V., var det i förslaget öfverlemnadt åt den svenske teaterchefen att besluta härom, Det zan;yddes ätt det sannolikt skulle vara det förlelaktigaste i pekuniärt afseende och tillika vifva ett förträffligt tillfälle till jemförelse och inverkan, om man ställde så till, att man kunde mötas i Göteborg och der begge gifva några representationer. Det svar, som ingick på detta förslag, var afslående, och således blef det den gangen ingenting af saken. Men dermed kan den icke anses öfvergifven. Visserligen gjorde den direktion, som vintern 1867—68 styrde Kristiaria teater, uteslutande såsom en förlustelseanstalt och endast med pekuniär vinst till syftemål, ingenting för att återupptaga förbindelsen med Sverge. Då den icke förmådde åstadkomma en ordentlig repertoire och till följd deraf midt under säsongens bästa tid blef nödsakad att söka främmande bistånd, föredrog den att regalera oss i ett tjerdedels års tid med ett litet franskt balettllskap, hvilket längre fram, under de sista månaderna af säsonged, efterträddes af ett så kalladt italienskt operasällskap, om hvars beskaffenhet min ärade kollega, som nyligen har ströfvat omkring här och der i backarne i Norge, på sin tid upplyste Aftonbladets läsare. Men så snart teatern åter, hvilket den sannolikt skall i den närmaste framtiden, kommer att arbeta med konstnärligt medvetande och såsom konstanstalt, är det skäl att tro, att den gamla tanken skall återupptagas. Dess verkställande till en del skall väl nu också stöta på färre svårigheter från svenska sidan, då det ser ut som om den svenska scenen skiljer från sig flera goda beståndsdelar, hvilka kanske icke skulle ha något emot att på ezen hand gästa broderlandets hufvudstad. Och kommer hrr Ahlgrenssons och Josephssons nya teater att arbeta sig upp till den höjd, som det tyckes vara skä att vänta, att den snart och säkert skal uppnå, då är det knappt något tvifvel om att de underhandlingar om ömsesidiga besök som hr Edholm på sin tid afvisade, skole återupptagas med Nya teaterns nitiske di rektörer. Desse skola likasom hvar och en som haj något begrepp om konstens art och vilkor lätteligen förstå huru vigtigt det skuile vara om en sådan åtgärd kunde sättas i verket en någorlunda nära framtid.