Aftonbladet – 7 augusti 1868, sida 3

sinne, mr Ryan, sade mrs Courtenay i högtidlig ton till sin vän. Mr Ryan besvarade ej denna nationella fråga; men medan han lyssnade till Doras ång en trappa upp i hennes brors rum, änkte han: Den flickan riktigt förvånar mig; jag förstår mig rakt inte på henne. Han tänkte äfven att han skulle studera henne, men tillfället dertill blef mr Ryan icke förunnadt. Paul hade icke länge varit död, då mrs Courtenay en eftermiddag sade till sin dotter: Jag är öfvertygad att det var det här ohyggliga klimatet som tog lifvet af min stackars gosse. Men, mamma, det var ju ett hjertfel. Ja visst var det det; det var klimatet som dödade honom, och jag är öfvertygad att äfven jag har ett hjertfel. Men, fö mamma, det aldrig tro. Min dyre Paul var så blek, och du har en så vacker färg. Men sådana förskräckliga hjertklappningar, suckade mrs Courteray. Sådana förskräckliga hjertklappningarb, Dora lade ifrån sig sitt arbete och försjönk i den sorgligaste dröm. Paul hade aldrig beklagat sig öfver hjertklappningar, utan ända till slutet sagt att han mådde väl. Jag behöfver en förändring, fortfor mys Courtenay, och jag tror att jag roser till London. Till London! ropade Dora, högst öfverraskad. Ja, Eondonluften har alltid varit välgörande för mig. Men, mamma, londonluften kan väl aldrig vara någon god och helsosam luft?a Det är en präktig luft! utbrast mrs Cour