ge som möjligt, och detta för att, som före-j gående tal. yttrade, skaffa sig en tillfällig vinst. Detta sätt att gå till väga vore 1 hög grad skadligt och de olyckliga följderna derat skulle icke på mansåldrar kunna afhjelpas. . . Presidenten Åkerman ansäg, att våra hafreexportörer behandlade jorden, som vissa skogshushållare sin skog: de föredrogo den tillfälliga vinsten. Da vi ej kunde alstra tillräckligt af de ädlare sädesslagen för vårt behof, exporterade vi hafre, som utlänningen köpte af oss till foder för sina kreatur. Hafreodlingen vore nyttig, om den skedde med förstånd, men fördömlig om den komme att fortfara som hittille. Diskussionen förklarades i äfslutad och mötet uttalade följande åsigt: under jaktz tagande af det vilkor, att jordens produktionsförmåga icke eftersättes och att hafre, använd till utfodring, icke faller sig dyrare än annat foderämne som för samma penningbelopp kan anskaffas, är landtbrukets riktning till produktion för afsalv af dette sädesslag nyttig; samt att bibehållande af jordens alstringstörmåga icke låter förena sig med det sätt, på hvilket odlingen af hafre i de flesta fall sker. Grefve C. G. Mörner tillkännagaf derefter, att medlemmarne af den komite, som hade att föreslå tid och ställe för nästa landtbruksmöte, utgjordes, förutom de förut utsedda, af öfverste Wästfelt och brukspatron Montgomery-ÖCederhjelm, samt att komitön ansett lämpligt, att nästa landtbruksmöte borde hållas i Göteborg år 1871. Efter en temligen lång diskussion, som mer gällde tiden än stället, stadfästades komiterades förslag. Till förste ordförande för nästa landtbruksmöte utsågs, i enlighet med komiterades förslag, landshöfdingen grefve A. Ehrensvärd och till suppleant ordföranden i Skaraborgs läns hushållningssällskap, grefve Hugo Hamilton samt till andre ordförande grosshandJaren i Göteborg J. Ikman och till supplean löjtnant Kihlman,