Aftonbladet – 6 augusti 1868, sida 2

STOCKHOLM den 6 Aug. 10 mn Landtbruksmötet. le Mötets öfvörläggningar. Mötet hade i dag kl. 12 på dagen samanträde å vanligt ställe. Efter någon stunds iskussion om utsättande af tid för öfver.ggning af frågan om Mejerler, hvilken disussion dock ej ledde till nägot egentligt töultat, föredrogs andra allmänna öfterläggNpskmnet pvilket hade föllände lydeise: D utaf k. kommerskollegii berättelse öfver verges import och export visar sig, att exorten af hafre under de senast förflutna åren arit i jemt stigande och inom ett decennium ördubblats; så frågas: Ian landtbrukets iktniog tll produktion för älsalu af detta ädesslag vara nyttig; samt är odlingen af letta sädesslag, på sätt som densamma vanigen sker, med bibehållande af jordens Mdetritgsförtlågea förenlig?s ooo. oc Agronomen Drysen, som först fick ordet, äste uppmärksamheten derpå, att man vid fgörande af denna fråga borde skilja emelan åkerbruket och åkerbrukaren samt att: afre Vore det växt, söm bäst af alla förmådds ville oi den yttörsta kraffon ar ordens produktionstörmåga. Hvad id åctta sädesslag beträffade, så vore odlingen af detsamma nyttig, såvida man dervid iakttager le vilkor, att tillräcklig kraft finns i jorden och att dess nletringsförmågn ej uttömmes. aret på der andra frågan vore häri inbesripet. Men vid bedömantdet häraf finge man ej förbise vissa biliständigheter, som vore af temligen betydlig vigt. Det kiitide nemligen ifrågasättas, huruvida hafreproproduktion till afsalu vore önsklig. Man inge dock ej begära af jordbrukaren mer än han kan uppfylla, Frågan gestaltar sig sålunda: Kan jordbrukaren utider iitvaralde förhållandeii undgå att sälja hafre? Jordbrukaren liksom hvarje annat näringsidkare behöfde för sitt Yrke Pengar: Här vörö man ine på skilnaden emellan jordbrukare och jordbruket. Man talade visserligen om åkerbrukets betryckta ställning, men allt tal härom vore, enligt talarens förmenande, outredda begrepp. Ty på bvad ståndpunkt befinner sig BYYeeE lörph kinode tal, cj svara jaligt dn Att det vöre ett rint land: På vad ståndpunkt befinner sig vårt jordbruk? Jo, detta hade under de senare åren så framskridit, ätt få till och ved af Hatureti Bättre lottad länder dörtted kunde jemförås, Hvarföre klaga vi då öfver åkerbruket? Jo, derför att det ej befunne sig i rätta händer! Visserligen funnes undantag, men i allmänhet hade allmogen ej hållit jemna steg med de mera intelligenta jerdbrikarne, Hvad spm gåluda veludnde sig I eh bedröllig ställning vore ej sjelfva jordbruket, utan dess idkare, jordbrukarne. Hvar hade man att söka orsaken till deras olyckliga belägenhet om icke i den omständigheten att lagstiftningen ej varit i rätta händer? Hade denna för 20 år sedaii varit annorluiida: stal: ville dock icke förobrå den tidens lagstiltare för deras öfrivilliga misstag —, då hade landtbruksmötets herrar ledamöter ej behöft sitta och diskutera en sådan fråga som den, om hafre-export vore nyttig eller ej. På hvad sätt hade då en förfluten tids lagstiftning verkat menligt för nutidens jordbrukare? Jo; derigenom att den mönkpölisörat Handel med pengar att den gifvit densamma en sk ddstull genom nu gällande banklag. Ty hade vi ej haft denna, då vore penninghandeln lika fri nu, som den var för 30 å 40 år sedan, då det stod i jordbrukarens förmåga, att få en inteckning -belånad. Såsom du vill, att din nästa skall handla mot dig., heter, det; så gör ock du emot honomp. Detta den kristliga kärlekens bud funnes ej intaget i något bankreglemente: barmhertigheten vore derur helt och hållet utstruken. Med all möjlig aktning för eganderätten, trodde dock tal., att kristendomen äfven i detta fall kunde vara praktisk. Om inga banker funnits, då hade jordbrukaren haft tillräckligt kapital; han hade då kunnat välja det förnämligaste sädesslaget. Nu måste han lyda sjölfbevarelseinstinkten ochi vore derför nödsakad att med eller mot sin vilja sälja sin hafre. — Med iakttagande af den grundsats, slöt tal. sitt anförande, att landtbruket vore en ekonomi samt ätt dess uppgift vare att — med höjande eller åtminstone bibehållande af jordens produktionsförmåga — skörda den största vinst med den minsta kostnad, kunde det vara likgiltigt, om hafre odlades eller ej. Professor Arrhenius fick derefter ordet. Han skattade sig lycklig att kunna instämma uti början och slutet af den föregående tal:s yttrande. När nemligen spanmål måste exporteras för att betäcka importen, kunde det vara likgiltigt, om denna spanmål utgjordes af hvete, råg, korn eller hafre. Jordbrukaren producerade det slag, som för honom vore fördelaktigast.. Man måste också taga i betraktande, att hafre i vissa orter går utmärkt väl, då deremot skörden af de ädlare sädesslagen utfaller mindre fördelaktigt. Detta gäller isynnerhet hvete, som är underkastadt en mängd sjukdomar och som ej utan skäl fått namnet ångersäden. Föruatsatt nu, att jordbruket är väl ordnadt och hafreodling bedrifves utan att jordens produktionsförmåga minskas eller uttömmes, då är den ej skadlig, utan tvärtom nyttig. Exempel härpå kunde man hemta från det land, hvars jordbruk stode bland de främsta, nemligen Skotland, hvarest hafren återkommer 1 å 2 gånger i ett 5eller 7årigt cirkulationsbruk, nemligen på den upplöjda vallen och dessutom midt i skiftet. Tal. ville derför lika litet bryta stafven öfver odlingen af detta sädesslag som något annat. — Hvad deremot beträftade den frågan, om odling af hafre, på sätt som densamma vanligen sker, vore med bibehållande af jordens alstringsförmåga förenlig, så mår RN DAR I HM AA Ann 2