Aftonbladet – 1 augusti 1868, sida 3

dock icke något ovanligt, ty qvinnorna i Voss ,röka nästan alla från morgon till gvällen. ; Efter måltiden för oss Jörgen en trappa upp (till helgdagskammaren, der vi slå oss ned för latt samspraca litet om ställningar och förhållanden på orten. . . ) Först fråga vi om folket i Voss verkligen läro så vilda som ryktet säger. . Noög finnas här ännu svåra slagskärnipar, Imen icke är det att likna mot hvad det var Ji min ungdom, säger Jörgen. Då var det len hederssak att slå en menniska förderfvad, men nu, gudskelot, börjar man att inse hur Iskamligt det är. Jag sjelf var en stor kaxe i slagsmål, men sonen min, hoppas jag, skall cke behöfva blygas för sådana märken som jag bär, Jörgen pekar på sitt hufvod, som bär talrika ärr efter ungdomens vilda strider: Och hvarför slogs du då, Jörgen a Hvarför tror du att hästarne slåss ute på marken, och hvarför tror du att tupparne spänna ihop ute på backen? Jag följde Ön rens exempel, ty jag förstod icke bättre. Om jag såg en jänta som behagade mig så, drog jag knifven mot hvar och en annan karl som vågade se på henne. Flera gånger blef jag sjelf illa tilltygad, men knappt var jag frisk förr än jag blef lika vild igen. Så gick tiden tills jag en dag drabbade samman med min egen bror och var nära att taga lifvet af honom. Då han låg slagen och sväfvade mellan lif och död vaknade jag upp och kände för första gången ånger öfver hvad jag gjort. När han omsider kom sig igen lofvade jag att Idrig mer taga till knifven, och det löftet blot icke så svårt alt håna, ty förståndet började mogtia och jag fick snart en god hustru och barn. Nu är min enda strätvan att Hålla barnen till kunskap, så att de med ett upplyst förstånd må kanna möta de frestelser som göra den oktnnige lik de vilda djuren. . Jörgen ropar på Sigri, som är ett riktigt underbarn i läsekunskaper. Hon har redan börjat med det historiska och Jörgens öga lyser af fadersstolthet då hon ur sin bok läser för oss ört Norges stora minnen. Snällare barn att läsa finns inte i hela prestegjeldet, säger Jörgen sakta och tillägger: Men nu går det också lätt att få lära något sedan vi ändtligen fått skolor. Alltför längs ha regeringen och storthinget undanhållit den nötske bonden upplysningens gudsgåfva och låtit honori lefva i mörkrets slafveri, men makten har nu börjat gå öfver i allmogens Händer och vi äro på vägen tillen bättre framtid. Ett besynnerligt språk af en bonde, men just så föllo hans ord. Jörgen hör också till dem som sträfva för införandet af gammalnorskt tungomål som skriftspråk. Han talar med beundran om Vinje och dessa män som gå i spetsen för språkrörelsen. Detta är så mycket mera ovanligt som gammalnorskan annars nästan uteslutande har sina anhängare bland den yngre befolkningen. Vi taga nu afsked af den gästfrie Jörgen och hans familj och ställa kosan till Nerödalen. Landskapet blir allt vildare ju mer man närmar sig Stalheim, och då vi stanna på den ryktbara klevens höjd är intrycket öfverväldigande. Nästan lodräta stupa de mångfärgade fjellväggarne ned i den trånga dalen och som en jätteorm ringlar sig vägen dit ned tätt utmed branterna. Från båda sidor komma fradgande forsar och störta ned som yrande snö i klyftorna. Dernere i dalen rinner elfven fram mellan gräsmarker och småskog och högre upp ligga ofantliga lager af stenar och väldiga klippblock, som rasat ned ifrån bergen. Nerödalen är en af de vildaste i Norge, och då man träder dit ned genombäfvas man af en rysning. Det ser ut som om naturen här arbetat på beställning för att frambringa någontiog riktigt fasåansfullt. Beundran blandas här med ängslan och man blickar ofrivilligt upp till de framåtlutande fjellväggarne, för att se efter från hvad håll de nedrullande Klippblocken skola komma. Stannar man här länge blir man febersjuk och får hufvudvärk af ångestfull hänryckning. Hela dalen nedigenom gå vi mellan brusande bäckar och sprutande kaskader. Nu börjar elfven att bli djupare och mindre strid, och snart går den sakta fram mellan sandbankarne och förenar sig vid Gudvangen, med Sognefjordens salta bölja. Å det icke styggt här ? frågar oss en Gudvangsbo och pekar på de skrofliga fjellen, som resa sig fem tusen fot upp mot skyn. De lägre åsarne, som omgifva snötopparne, äro remnade sönder och sträcka fram sina skarpa spetsar, liksom för att se ned i fjorden. Från en höjd af 2000 fot kastar sig Kittelforsen ut i rymden, och kommer då en vindstöt så flyger vattnet bort liksom moln innan det hinner ner till sitt mål, den utspringande klippan vid forsens fot. Nu segla vi fram på Sognefjorden, som ödmjukt kysser fjellets fot och letar sig vägen fram förbi den stela orubbliga klippan. Här vidgar sig fjorden och fjellen träda i bakgrunden, ödsliga och grå. Vi fara förbi långa sträckor så kala att icke ens de vilda djuren der kunna finna en plats för att bygga och bo. Men skymtar der en grön fläck fram, så kan man vara säker att strax få se en gård, som hakat sig fast vid klippan. Man tycker sig se en skeppsbruten, som klänger upp der han kan blott för att rädda hifvet. Snart komma vi dock till mera leende trakter. Djupt in i vikarne ligga herrliga dalar med bördiga sädesfält, gröna ängsmarker och lummiga fruktträdgårdar. Derligga de hvita pittoreska boningarne i flockar, som skrämda dufvor, och midt bland dem står kyrkan liksom på vakt. Här och der skjuter ett näs ut i fjorden. Det som vi nu passera är Vangsnäs, der man påstår att Frithiofs Framnäs låg. Se der skjuter en snäcka fram bakom udden. Det stora yrkantiga seglet sväller för aftonvinden och farkosten glider oss förbi. Det måste vara Frithiofs snäcka, ty just sådan ha vi sett den afbildad många gånger. Fram