Aftonbladet – 29 juli 1868, sida 3

jaldrig hvarken böcker eller tidningar och fanr cke något nöje uti nyheter, vare sig att d i rörde en hel nätion eller den trakt der hor bodde. Ett kejsardömes fall eller en närå grannes rymning voro henne saker af lik litet intresse. Till en viss grad var hon sjel utan skuld deruti, ty hon var till en de skapad så af naturen; men hon hade likvä till en del gjort sig sjetf sädan. Hon had understödt naturen, såsom vi alla göra, mer hade icke understödt den på ett förnuftigt sätt — hvilket tyvärr alltför ofta är händelsen. Sålunda hade hon blifvit en tys och sluten gammal qvinna, som såg slö och likgiltig ut, men hvars förmåga att fatta er föresats och seghet uti att hålla fast vidder anades af ingen. Medan Dora denna afton retades med Johr Luan och mrs Courtenay höll små oskyldiga tal, erfor mrs Luan, på hvilken ingen gat akt och som tycktes fördjupad i arbetet på sitt lapptäcke, en sällsam oro. Hennes tankar, som icke voro vana att vandra långt omkring, samlade sig nu i en krets omkring det stora faktum: John är kär i henne. Småningom vidgade sig kretsen. Hon såg dem båda stå framför altaret ien kyrka, och Johns ring på Doras finger. Medelst en ytterligare ansträngning af sin slöa tankegång föreställde hon sig någonstädes en futtig bo stad, och John och Dora bodde i denna och kämpade den stora striden mellan bergning och fattigdom, omgifna af ett halft dussin barn. Detta var den verkliga utgångspunkten, och denna var förfärlig. Mrs Luan höll rätt mycket af Dora — så mycket som hon kunde hålla af pågon varelse som icke var John. Hon kände icke någon moderlig svartsjuka mot en sonhustru. Det skulle icke ha smärtat henne att se John tillbedja Dora med älskarens romantiska kärlek eller