Aftonbladet – 25 juli 1868, sida 3

S:T IPEerbBoeEeb ee nr är ett praktfallt skådespel, som vida öfver går de djerfvaste föreställningar om fjellverl dens skönhet. Vi lemna Voxli bakom oss och fortsätt färden, som till en början går fram öfve stela, ödsliga sluttningar och måttligt stor snödrifvor. Den enda omvexling man har ä att speja efter en och annan ripa, som skräm mes upp frän sitt bo, eller att lyssna till fjell kajans ynkliga läte. Här möta vi också några nordmän, son föra en hästdrift öfver fjellet. I Norge ha man från förfädern behållit den seden, at uppkalla folket efter det väderstreck der d bo och derför kallas i Thelemarken nordmän alla de-som bo norrut. Årligen föra dess: nordmän stora skaror af hästar och fäkrea tur öfver fjellet till marknaderna i Thelemarken. De bästa hästarne äro de ljusgula som då de äro af äkta race betaläs med 3( å 40 specier. En sådan fjellhäst är ett djui Itill hälften åsna och till hälften stenget. De hen 5 är ett riktigt nöje att se honom med börd: på ryggen gå ned för ett brant fjell. Har böjer hufvudet ned mot marken och ser noga på platsen der han skall sätta foten. Har förstår att förena den största försigtighet med den möjligaste största hastighet. När qvällen kommer hafva vi tillryggalagt i halfva vägen och göra bäst i att hvila öfver natten. En såkallad räddningsstuga är här -Juppbyggd på fjellet till skydd för resande loch Vi taga dem med glädje i besittning. I Stugan är uppförd af grofva timmer och ends öppningen är en liten dörr, der man måste Ibuga sig djupt för att komma in. En spise! midt i rummet, två bänkar och ett bord, är Thela möblemanget. Spiseln är af jern och der ofvanpå står en gryta, till tjenst för der som har något att koka. Låt oss nu inrätta åt oss så beqvämt och godt som möjligt. Först måste vi tänka på vår supg, ty man är hungrig då man gått en hel dag på fjellet, utan annan middag än ost och bröd. Vår vägvisare har en kaffepanna med sig, och kaffe ligger der i linnepåsen. Nu måste vi ut att skaffa bränsle, i fastän det är föreskrifvet att ved alltid skall finnas i räddningsstugan, så finnes här nu icke en pinne. Ute på marken är ej heller godt om brännbara ämnen, men till sist lyckas det dock att få ihop en hög af enrisqvistar och några grenar af en videbuske. Snart flammar brasan och kaffepannan puttrar i kapp med det sprakande enriset. En näsduk bredes ut öfver bordet och anrättningen serveras. Håll till godo med hvad huset förmår. Det är icke litet att hafva fyra rätter mat till qvällen. Torrt fårkött, ost, bröd och kaffe. ärst af allt är att vi glömde taga socker med oss, men med några droppar konjak i kaffekoppen, så märks det icke. Sedan gå vi utanför stugan och röka en pipa, och om ni vill vara rättvis, så skall ni erkänna, att ni icke njutit hälften så stort välbehag, då ni efter en fin middag på Rydberg druckit kaffe och rökat en cigarr nere i Strömparterren. Men när pipan är slut måste vi skynda oss in, ty nattkylan börjar blifva besvärlig och dessutom är hvilans timme välkommen. Bänken här är sängen och renseln är kudden. Om ni efter en stund skulle tycka att bädden blir för hård, så vänd er om på andra sidan och fortfar så tills ni somnar och domnar. Nästa morgon vakna vi och se kaffepannan redan på elden. Den hygglige Ola (så heter vår vägvisare) tänkte bjuda oss kaffe på sängen (bänken). Kaffe är i Thelemarken en dryck som älskas med passion. Man må komma till den fattigaste fjellman, så kan man dock vara säker om att kunna få en kopp kaffe. Oftast ser man folket förtära den kära drycken ur stora spilkummar, och skulle man mäta den qvantitet kaffe de dricka om dagen, så finge man visst taga till kannmåttet. Detta omåttliga kaffedrickande ruinerar mången, och man har till och med exempel på att fjellmän till sist fått gå från gård och hem blott för sin kärlek till bönan. Nu är tid att bryta upp, ty vandringen i dag kommer att pröfva alla krafter. Knappast ha vi hunnit ett stenkast från vårt nattqvarter förr än ett obehagligt hinder möter oss. Det är Ulevaa-elf, som brusar fram ifrån det isbelagda vattnet, der gletscherp ifrån fjellets sida stupar ned. Här hafva vi att välja mellan två onda ting, antingen att i full paryr vada öfver och bli genomblöta upp till midjan, eller att i paradisdrägt gå genom det iskalla vattnet och bära kläderna torra till andra stranden. Bäst är att välja det senare, ty det kunde bekomma oss illa att med våta kläder promenera öfver en snödrifva, som sträcker sig 2 mil i längd från elfven, ända tills man börjar att stiga ned från fjellet. Aldrig hafva vi tagit ett kallare bad. Huu! Och hvilket toilettrum sedan! Den bländhvita drifvan med himlen till tak, Men till all lycka skiner solen varm på de skälfvande lemmarne, och har man sedan väl kommit i gång igen, så försvinner kylan lika hastigt som den kom, Här passera vi Dyreskar, det högst be-l lägna passet på Haukelifjellet Intet tecken till bar mark synes och i remnorna kan man se att snödrifvan på sina ställen är 8 å 10 alnar djup. Man måste akta sig att icke falla dit ned, ty det vore ett mödosamt arbete att krafla sig upp igen. Större fara är när man hör bäcken brusa fram under drifvan. Det rinnande vattnet underminerar den: hvita vägen, och om man icke känner sig för, så kan man lätt genom det falska hvalfvet störta ned i vattnet. Allt går dock lyckigt, och frampå eftermiddagen hamna vi på en säter, der vi kunna skåda ned till den tjusande Röldalen, som öppnar för oss sin yröna famn. . Sätern eges af en Hardangerbonde, som skickar sina kreatur hit från gården, som igger fem mil längre norrut. Se der komma säterjäntorna ut för att helsa på främlingarne. Hon som står främst förefaller oss så bekant. Detta välbildade ansigte, dessa ve E 4 k