Aftonbladet – 24 juli 1868, sida 3

sesparade summan, under förevändning att srosshandlaren IL. sedan gammalt haft en summa penningar hos sig innestående, som yrefvinnan glömi, 0. s, Vv., ty man ansåg att det skulle såra henne att af dottern och hennes fosterföräldrar återfå sin försmådda åfva. Kanske skulle hon ana rätta sammananget; det kunde ingen hjelpa, men ingen skulle dock säga henne det. Ack, jag är den lyckligaste menniska på jorden, sade pastorn och räckte Dahl sin hand. S589 på Nenne! Se denna rikedom af skönhet och oskuld är min och jag kan utan oro mottaga den, ty hon älskar mig — gamle, redlige vän, hon älskar mig! Ja, jag hade ändå rätt tillslut, jag, sade madam Gustafva, i det hon med afviga handen strök bort ett par tårar; jag visste så väl att du höll honom kär, lilla Eva! Gud välsigne er båda! Aldrig skulle jag tillåtit någon att taga min ficka ifrån mig, och pastorn är den ende jag ville gifva henne till! Ja, Gud välsigne eder och gifve eder lycka! sade Dahl med rörelse. Icke faller eder väg få höjderna, som den kanske gjort om Eva kommit till sin egen mor; men så lurar icke heller något bråddjup vid edra fötter, och solen lyser lika varmt och klart vid bergets fot som på dess topp, fast aftonskuggorna sänka sig litet förr der nerex Följande dag, på eftermiddagen, samlades ett litet sällskap af mycket olika medlemmar hos Dahls. Det var först Sofie och hennes moster, som blifvit tillsagda att komma tidigt, för att de båda unga flickorna skulle få ostörda samspråka. Sedan kom fru Fernlund och en stund derefter den förutnämnda madam Andersson, Evas amma. Ånnu er gäst väntades: det var grefvinnan; Och Pat