Aftonbladet – 23 juli 1868, sida 3

Ett besök hos Ole Ball. (Ur Bergensposten.) Vi samlades således ombord på Björnen för att resa ut till Ole Bull! på Valestrand der han vistats efter sin hemkomst från Ame rika. Valestrand ligger blott ett par timmars ångbåtsfärd från Bergen. Utresan va i början något kylig, ty morgonsolen had gömt sig bakom molnen, litet nordanvinc stack in i fjorden och krusade vattnet, på samma gång den hjelpte en fransman att gå under segel med sin fisklast. Vi ilade rask framåt och upphunno två andra ångfartyg som också skulle ut på lustresa denna söndagsmorgon. Då dessa kolleger blifvit expedierade och förbisoglade, upptogs vår uppmärksamhet helt och hållet af den sköns naturen: till venster några täcka partier ai Askön, som tycktes dubbelt vacker, derföre att vi styrde rätt emot några höga, kala ög med snö på sin hjessa; till höger lågc Åsarne, obanade och vilda, här och de med några inhuggningar i klippmassan för att få plats för en bod eller potatestäppa: framför låg norra farleden likasom i söndagshvila, vi sågo endast få segel. Plötsligt förändrade vi kurs, veko af till höger in i Osterfjorden och befunno oss med ens likasom förflyttade till ett annat klimat; luften var mild, fjorden nästan spegelblank, och i i bakgrunden lågo flera täcka, skogbevuxna partier: här inne ligger Valestrand lugnt och ljust på em solbacke på Osterön. I en liten vik stoppade ångfartyget, och genast lade en stor båt med sin norska flagg 1 akterstäfven till vid dess sida; det var Ole Bulls, som skulle hemta oss. De raska roddarne förde oss snart i land, så att vi Knappt fingo tid att kasta en flyktig blick få en aftacklade lustkuttern Vildspel, som åg förtöjd vid en sjöbod. Vi hade nu valet mellan att ro öfver två små insjöar eller gå landvägen; vi valde det senare. Vid första gärd stod en hel mängd bönder tysta och lugna, som om de passat på laxvarp; situationen påminde också starkt derom; ty de voro ju Osterbönder, och rakt nedanför orlade en liten å från insjöarne, der vi sågo axöringen hoppa. Från den första delen af landvägen kan man icke se Ole Bulls villa; den ligger gömd bakom björkarne, som stå på backarne, och till en del har vägen så många af dessa nationella backar och krökningar, att utsigten oupphörligt omvexlar. Innan vi ännu hunnit tillräckligt beundra naturen och berömma det stora arbete, som var nedlagdt på gårdens odling, befunno vi oss på det sista stycket jemn väg till huset. Det såg vackert ut, men något tarfligt så der på afstånd — längre fram fingo vi se annat. Ickesynnerligen länge hade vi gått och blickat fram mot huset, förrän Ole Bull kom ut litet haltande — jag hade så när sagt flygande, ty armarne voro utslagna till omfamning: han var den gamle Ole Bull, han hade ännu samma älskliga smålöje, hvilket är nästan lika förtrollande som hans stråktag, samma eleganta och manliga figur, hvilken tyckes höra med till hans berömdhet. Han helsade på oss alla varmt, med ett trofast handslag och — naturligtvis på god bergensk dialekt. Innan vi riktigt hade slutat med de ömsesidiga helsningarne, var han midt inne i en berättelse om sin olyckliga ridt på Carages (blixten), den persiska hingst, som han för två år sedan fick från Petersburg. Carages hade snafvat, och då han sökte återfå jemnvigten, tog han för starkt i och föll åt motsatta sidan, Ole Bull under och Carages ofvanpå. Alltsammans tilldrog sig i ett ögonblick, hvilket Ole Bulls sydländska vältalighet uttryckte med flera åtbörder än ord; den skadade foten måste göra full tjenst, på det att Caragess kaprioler skulle riktigt lifligt beskrifvas, och talarens egna ben voro fullkomligt arabiska. Vi voro nu framme vid huset, genom hvars dörr vi sågo skymten af några unga bergenska damer samt ett främmande ansigte — amerikanaren professor Watson, Amerikas Paganini, som förnämligast spelar guitarr. Men nu vet jag icke rätt, huru jag skall fortsätta; skall jag börja i lusthuset med en stor bröstbild af den ungerske frihetshjelten Kossuth eller med ett spanskt mosaikarbete, n antiqvarisk pjes från Alhamra, eller en stor amerikansk blomstervas af silfver (gåfva från Filadelfia), eller gå upp i Norges första musiksal en trappa upp? Nåväl, vi gå dit upp. sv Rätt ofvanför trappan helsa vi först på — Tycho Brahe, en medaljong, som hänger nellan Fredrik IV och. Carl XII och är visvsvis medd sMoses i Nitos vattenos Från