Aftonbladet – 21 juli 1868, sida 3

Jupp härnäst. tl os TeåCRAYO, a hostlnisinsoan skit IOm skandinaviska läkares rätt att prak tisera i Sverge. Till Redaktionen af Aftonbladet I. I ett föga mera städadt än manligt språk. har en insändare den 14 Juli gifvit ett slags svar å insända artikeln: Soensk läkareskråmessighet, införd i Aftonbladet för den 3 Juli. fven hos replikanten röjer sig den anmärkta skråmessigheten bland annat i uttrycket att gällande föreskrifter tillkommit icke för att gynna svenska läkare, utan för att freda allmänheten från faran attfalia i händerna på qvacksalvaren. — De gamla handtverksskråen sleto vid sina bönhasjagter i det längsta samma fras vid sitt sjelfförsvar mot yrkesfriheten. Det var naturligtvis icke för deras skull, blott för allmänhetens bästa, som all konkurrens med skråmästarne borde förhindras. Att bereda tillgång på skickliga läkaretjenstemän må dervid vara landets medicinalstyrelses ensak; att åter folket,icke minst de stilla i landena, ma hafva sin rätt oqvald inom Sverge att låta norska och danska läkare här få bosätta sig och praktisera såsom enskilda yrkesmän och kirurger, är en sak så billig, att allmänheten svårligen torde fatta, hvarför enligt gällande lag och förordning så icke får ske utan evinnerlig omexamering här ända ifrån medikofilosofiekandidattill och med licentiatexamen. Invändningen: svårt är att fatta hvarför undantag bör göras för läkare från Norge, då något tillmötesgående i detta afseende från detta land icke förmärkts och svenskar mer behandlas som utländningar i Norge, än norrmän i Sverge, är för godtyckligt tillskuren att duga till annat än ytterligare bevis på replikantens förut visade fruktan för fri täflan. Det är Sverge, den starkare staten, som alltid i handling måste först bevisa sin frisinthet för att derigenom locka det genom sin. svaghet misstänksammare broderlandet till efterföljd. Sådant vore ett tillmötesgående, värdigt Sverges historia från den tid, då svenska folket ännu herrskade rundt omkring Östersjön och hvaraf ett tacksamt minne ännu qvarlefver. Om doktorsdiplomer numera köpas, vid utländskt universitet, är oss lika obekant som troligen för replikanten sjelf, men vi veta och replikanten borde veta att det så ej är fallet hvarken i Kristiania eller Kjöbenhavn. Alla insinuationer härom äro således i hög grad opåkallade: Grundfalsk är tiraden Om fordringar af utländningar äro stora, äro de dock icke större än af infödingar, — när just de förra men ej de senare hafva att härstädes omgöra. alla de stränga läroprofven (examina rigorosa) äfven om de undergått dem aldrig så utmärkt i sitt eget hemland. Vi hoppas replikanten skall för hvar dag bli alltmer ensam i att räkna norrmän och danskar för utländningar ihop med kineser och japanesare. Talet om läkares sjelfappoffring gäller lika väl för danska och norska som för svenska praktici. Och det tillhör alla lärare vid universiteterna, af alla andra fakulteter, lika väl som den medicinska, icke allenast att sjelfva inhemta kunskaper, utan äfven att bibringa dem — privatläkaren åt sina sjuka samt dessas omgifning, lika väl som läraren åt sina ,elever. Eller hvarför lönas den förre af sin praktik, den senare af staten? Svenska landet öfversvämmades af utländska s. k. läkare, heter det till slut. Men när var väl så fallet och hvilka voro dessa s. k. läkare? — Bland de få sålunda inkomna var det åtminstone en, C. E. v. Weigel, som med hull och hår anslöt sig ill svenska läkarebyråkratien samt just var den som här genomdref embetsexamen fter tyskt mönster, utan att detta då ville bättre lyckas, än vi hoppas i längden blir allet med vederbörandes försök att utesluta lanskar och norrmän såsom andra utländvingar, från all rätt att praktisera i Sverge.l Voro de tyska fältskärerna, hvilka efterj: krigen qvarstannade, till föga nytta för all-) männa sjukvården, blefvo de väl ändock nå-! rot nyttigare i enskild sjukvård samt ej heller så alldeles utah insigt, som våra s. k. bondloktorer i landsorten, qvacksalvare af olika lag och kön, prester och klockare, ympare ch stympare i stad och land, hvilka aldrig cunnatanställas ens som fältskärer, men wvilka än i dag drifva sitt mer eller mindre : agliga spel som åderlåtare, barnmorskor, slodkoppare, ältfruar, apotekare och så vidare. Till de utaf replikanten, en för alla och la för en (vtill föga gagn för den allmänna jukvården) så klent bedömde tyska fältkärerna hörde annars i lifstiden regementsäkaren H. W. L. Werner, kir. magister, i sinköping, som i hela Sverge, känd och akad, om hvilken medicivalrådet Wistrand jun. ned kompetentare vitsord än replikanten ittills afgifvit, yttrar det änhuojätvade mdömet, att Werner var. älskad och saknad j allenast såsom en skicklig läkare och kirurg, tan som er sann menniskovän. Vi hoppas att det vid sista naturforskarenötet fattade beslut om hvartannat år återommande skandinaviska läkaremöten snart kall omöjliggöra en sådan uppfattning som eplikantens. Godt vore emellertid, om norka och dänska pressen i tid började beandla denna ej ovigtiga skandinaviska fråga ch någorlunda utredde den till vår nästa iksdag, der den säkert ej nu, mer än förr, kall sakna varma förfäktare. Förf. af art. om Svensk )! lökareskråmessighets. g Eee ke NN